Med sitt ”omgående” ligger det något stressande i annonsen. Jag kommer att tänka på Skalman, Bamses kompis. Han, som inte gillar att ha bråttom eller att ta ordet skynda i sin mun. Det var ett tiotal år sedan vi läste Bamsetidningar tillsammans, dottern och jag. Där, under den
rosaskimrande sänghimmeln i tyll, låg vi tätt
intill varandra på det prinsessbeprydda täcket och läste. Det starka ljudet var synnerligen irriterande, även för läsaren. När det var som mest spännande, då Bamse, Lille Skutt och Skalman skulle besegra odjuret ringde Skalmans mat- och sovklocka. Det var dags att sova för Skalman. Ögonen vidgade sig på dottern och vi läste raskt vidare för att se hur det skulle gå för de tre vännerna. Även den här gången gick det väl och slutade lyckligt. Troligtvis, tack vare det skrällande ljudet från klockan.

Skalmans mat- och sovklocka är hans signum. När Lille Skutt klagar på att den ringer i tid och otid påpekar Skalman gärna nyttan av vilan och mat-intaget. Det, som för honom är en självklarhet, försöker han övertyga sina vänner om. Återhämtning och energipåfyllning är en nödvändighet för att tänka bättre och samla krafter.

Om jag lyder Skalmans råd, på mitt sätt, tar jag mig till en plats där tystnaden dominerar.

Från gästhuset, genom den dunkla klosterkorridoren, vidare förbi Mariastatyn i entrén, in till klosterkyrkan, rör jag mig långsamt. Som besökare några dagar passar jag på att följa med nunnorna i den dagliga tidegärden. På bestämda ­tider, sju gånger om dagen, ber och sjunger de böner från Psaltaren. Min blick fastnar på det stora krucifixet som hänger ner från taket framme i kyrkan. Jag lyssnar på mina egna andetag och känner en svag doft av rökelse. Dörrarna innanför gästernas avgränsning i kyrksalen går upp. Tillsammans med de andra gästerna reser jag mig. I vördnadsfull procession går systrarna fram mot korset.

Det har blivit en vana för mig att återvända till klostret med jämna mellanrum.

För en liten stund sedan, från klosterbiblioteket, såg jag en syster utanför fönstret på en åkgräsklippare och längre bort hörde jag en dammsugare i ett av de tomma gästrummen. Arbetet i klostret får nu vänta med fördel för bönen.

Det har blivit en vana för mig att återvända till klostret med jämna mellanrum. Här finns vardagens lunk med arbete, vila och mat. Ändå är den annorlunda än hemma. Långsammare på något sätt och med en fast rytm där de återkommande bönerna i kyrkan vägleder genom dagen. Tyst­naden, systrarnas gästfrihet och mattan av bön är som balsam för själen.

Kontrasten är tydlig när jag efter vistelsen kommer hem, även om jag försöker hålla kvar rytmen.

I vardagen är det lätt hänt att stunden för bönen går förlorad. Bruset av allt vi bör och ska göra dränker kärlekens röst. Vår bön innehåller, som husvagnsannonsen, gärna ett ”omgående” eller ett ”helst igår”. Bönesvar vill vi stressa fram. Dotterns feltolkning blir, när jag tänker på det, i stället en klarsyn i paritet med nunnornas trohet och Skalmans vishet. Det handlar om att våga lita på Gud och hans tideräkning. Lägga undan ”omgåendet”, hitta rytmen, låta en klocka ringa emellanåt och i tillitsfull förväntan stilla sig i ett, ”Oh, my God!” eller fritt översatt till: ”O, store Gud!”.

Sara Kamfors
utbildadf biomedicinsk analytiker, medlem i Tabergs missionsförsamling