Människan behöver ett svar hon kan bejaka

Då slår det honom: Handtagets enda fäste är det vibrerande planet. Det han klamrar sig fast vid saknar förankring: ”Det var en fasansväckande insikt. Och det kändes som sinnebilden för hela mitt liv.”

Med den scenen inleds Mikael ­Kurkialas bok Där pendeln har sitt fäste, som kom ut ­under  hösten. Den handlar om att söka det ­beständiga: Något som erbjuder fäste i en föränderlig värld.

Livet präglas av föränderlighet

Att det mänskliga livet präglas av föränderlighet behöver inte vara ett problem, utan bidrar tvärtom till en stor rikedom. Medan bävrar och skator bygger likadana bon oavsett om de finns i Kanada eller Sverige, så skiljer sig mänsk­liga kulturer åt på ett förunderligt sätt. Det gör världen vackrare.

Men samtidigt förenas vi människor av att vi vill – och behöver – rota våra liv i något beständigt. Något som inte skakar när det flygplan som vi sitter i kastas runt i luften. Kanske kan man säga att mänskliga kulturer liknar varandra i att de alla söker detta fäste, men skiljer sig åt i hur de beskriver det?

Närmat sig de religiösa frågorna

Jag funderar över detta när jag läser en annan av höstens andliga böcker, den finlandssvenske författaren och essäisten Merete Mazzarella Någonting på andra sidan. Den handlar om hur hon, som har skrivit om litteratur, konst och det mänskliga i många år, till slut närmar sig de religiösa frågorna.

Hennes mål är inte att bli expert, men hon ­betonar att de andliga frågorna är för viktiga för att vi ska lämna dem åt experterna. ”Det är min övertygelse att vi alla har rätt att tycka och tänka till om de riktigt stora frågorna, oavsett om vi saknar sakkunskap eller inte”, skriver hon.

Mazzarellas sökande börjar i mötet med ­döden och de frågor om livets mål och mening som det väcker. Ställd inför detta konstaterar hon att ­religionskritikernas svar inte räcker. Richard Dawkins som fnyser att vi bara är överlevnadsmaskiner som färdas genom ett kallt kosmos är liksom ingen att hålla i handen.

Läser filosofer och teologer

För att finna svar på frågan om vad syftet med våra liv är läser hon i stället filosofer och teologer, och fastnar bland annat ett av den kristna traditionens klassiska påståenden: Gud är inte en varelse i världen, utan varats grund.

En punkt där pendeln kan finna sitt fäste, för att tala med Kurkiala.

Kritik är inte nog

Jag tror att båda Mazzarellas och Kurkialas bok säger något viktigt om vår tid. Människans ­existentiella frågor är eviga, och inför dem kommer den torftiga religionskritiken till korta. Visst fanns – och finns – det mycket i de stora religiösa traditionernas sätt att formulera och organisera sig som förtjänade kritik, men kritik är inte nog. Det går inte att leva på ett nej, utan människan behöver svar som hon kan bejaka.

Därför ser vi nu hur det andliga samtalet ­kommer tillbaka. Det här är ingen ”trend”, som en del påstått, utan ett återställande av normaltillståndet efter det märkliga 1900-talet.

Joel Halldorf
teolog och kulturskribent