”Ditt ’ja’ till Gud kräver ditt ’nej’ till all orättvisa, till allt ont, till alla lögner, till allt förtryck och kränkning av de svaga och fattiga, till all ogudaktighet och till allt hån mot det heliga. Ditt ’ja’ till Gud kräver ett ’nej’ till allt som försöker störa ditt tjänande av Gud allena, även om det skulle vara ditt jobb, dina ägodelar, ditt hem eller ditt anseende i världen. Tro betyder att fatta ett beslut.”

Dietrich Bonhoeffer

När en romsk vän flyttade hit för ett femtontal år sedan från Rumänien fick hen samordningsnummer och uppehållstillstånd direkt. I dag får romer från Rumänien inte vistas i landet mer än tre månader.

Vi ser nya lagar och omtolkningar av lagar på alla de områden som forskningen visat är avgörande för demokrati och mänskliga rättigheter – migration och asylrätt, media, utrymme för röstbärande organisationer, kultur och trossamfund, att kunna vara kritisk på jobbet, möjligheter att demonstrera och mycket annat. Statliga system som byggde på tillit ställer om till kontroll och reglering byggt på misstro. Vi ser stora och snabbt växande skillnader i villkoren för vem som ska räknas som demokrat och få lov att höja sin röst: nazistiska sajter som sprider grova konspirationsteorier om ­judar och muslimer får presstöd, men studieförbund som arrangerar cirklar om feminism i förorterna stämplas som samhällsfiender.

Något håller på att gå sönder.

Varje gång jag följer min övertygelse stämplas jag som (…) ”en galen samhällsfarlig extremist”.

Översvämningarna, torkan och orkanerna märker vi fortfarande knappt av i Sverige. Turkisk militär får hålla flyende borta ur vår åsyn. Moské­bränder och trakasserier beskrivs ofta som lika perifera avarter som att demokratin håller på att avskaffas i flera EU-länder. ”Ungern, ­Polen och nu även Italien och Sverige, hurra”, som Frankrikes fascistledare Marine Le Pen uttryckte för några dagar sedan.

Klyftor ökar dramatiskt

Klyftor och fattigdom ökar dramatiskt i Sverige, som sedan 1980-talet gått från ett av världens mest jämlika länder till att 2022 ligga i den absoluta globala toppen i ojämlikhet. Antalet miljardärer ökar, och det syns i förorter och glesbygd, där många numer inte har något spar­kapital alls. Där människors tid med sina barn äts upp av dubbla skift, pendlande (mellan hopp och förtvivlan) och delade turer. Samtidigt som livet flyter på för de flesta, i princip som om inget händer, när media verkar ha tröttnat på att skriva om bruna människors vardag i krig, i läger, och även i förorterna som välfärdssamhället glömde.

Men jag lider av att se andra fara illa, att sitta och tigga i kylan, utsättas för rasism, drabbas av naturkatastrofer i klimatkrisens spår, få sitt land ockuperat eller drunkna i medelhavet. Och i det medlidandet hör jag en kallelse från Gud. En kallelse att fortsätta tro på jämlikhet, rättvisa och att en annan värld är möjlig.

Förlorar uppdrag

Men det blir allt svårare. Varje gång jag följer min övertygelse stämplas jag som allt från märklig till ”en galen samhällsfarlig extremist”. Jag förlorar uppdrag, folk intar distans och ”försiktighet”. Det vore så skönt att sluta bry sig. Att blunda och åka med. Skylla problemen på dem som drabbas eller förneka. Att acceptera de stora attraktiva berättelser som förklarar att de drabbade i själva verket får skylla sig själva, att de är mindre värda, lycksökare eller rentav att de ”egentligen” är rika eller kriminella som vill skada oss vore på många sätt enklare. Tydliga enkla narrativ om att ”de” inte är som ”oss”. Kanske skulle jag bara låta dessa sagor få berättas, och helt enkelt inte utsätta sig för hatet som drabbar den som säger emot?

Jag står inför ett beslut. Jag kan be Guds röst – och alla som påminner mig om den rösten – att hålla käften, eller jag kan lyssna på den kallelse som tvingar mig att gå mot strömmen. Och jag är ledsen, alla hatare, men mitt ’ja’ till Gud kräver ett ’nej’ till allt som försöker störa mitt tjänande. Mitt ja är heligt.

Anna Ardin
diakon och krönikör i Sändaren