Bön om enhet är bön om försoning

 Ett tydligt spår går att urskilja när jag blickar bakåt – det har med enheten i Kristus och med ekumenik att göra.
Som tonåring hörde jag talas om det allkristna riksmötet i Göte­borg 1972 men kunde inte delta. Men när möjligheten återkom i Jönköping drygt tio år senare, J-83, var jag på plats. Liksom i Örebro 1989. Enhetstanken hade fått fäste i mig och att tillsammans med andra från olika kristna kyrkor få synliggöra enheten i Kristus lämnade avtryck. När jag som ordinerad pastor stod inför att få min första tjänst blev det i två församlingar som var på väg att gå samman till en gemensam församling, ansluten till både Baptistsamfundet och Missionsförbundet. 

Arbetade i en Stockholmsförort

Jag har fortsatt söka samverkan lokalt och när jag arbetade i en Stockholmsförort uppstod under ett par års tid ett nära samarbete med Svenska kyrkan gällande konfirmandarbete. Så till slut blev det ekumeniska arbetet i sjukhuskyrkan min hemvist. I sjukhus­miljön handlar det om andra gränser än samfundsgränser, det gäller hälsa och ohälsa, liv och död. Jag har trivts med att få vara kyrka tillsammans med andra, i en miljö där kyrkan inte är självklar.
För mig har enhet aldrig handlat om att hitta en minsta gemensam nämnare som alla ska hålla sig till. För mig kan enhet till och med upplevas spretig, men det är absolut inte detsamma som splittring. Det är kärnan det handlar om, det som är ett och samma, men som kan ta sig skiftande uttryck. Liksom Gud är en, med samtidigt uppenbarad som Fader, Son och Ande – Skapare, Befriare, Livgivare. Det är en källa, en anda – kärlekens anda. Liksom man kan urskilja och uppleva en god anda, känna samhörighet i och genom den, smittas av den – så är det med enheten i Kristus tänker jag. Den är en gåva. Vi kan inte skapa den, knappt förklara den. Det hör till mystikens språkbruk ”att vi ska bli ett som Fadern och Sonen är ett”. Men känslan och sam­hörigheten i den kan vi få uppleva.

Skett en förskjutning hos mig

När jag först blev fångad av ekumeniken var tanken på att synliggöra enheten viktigast, i enlighet med Jesu ord om att ”då ska världen se och förstå”. Med åren och de erfarenheter livet gett har det skett en förskjutning hos mig. Livet är ständigt utsatt och ­hotat, enhet kan gå förlorad i personliga relationer och i allianser som byggs mellan länder och stater. Det är något sårbart vi fått att handskas med och jag tror vi måste handskas med det varsamt och lyhört. Det bärande är Jesus förbön. Att Jesus ber för oss, fort­farande ber för oss, inför Fadern, att vi ska bli ett liksom de är ett. Det stärker mig och ger inspiration att göra vad jag kan för enhet, inte bara i kyrkan utan i hela vår värld. Bön om enhet blir också bön om fred och försoning.
 

Christina Lindgren
pastor i Equmeniakyrkan