Profetens ­tankevurpa

Sakarias fick lite mer upplysningar. Ändå känns det lite tveksamt om profetian verkligen gav rättvisa åt barnets framtid. Ängeln antydde nog tämligen klart för prästen Sakarias att hans son också hade en andlig karriär framför sig. Sakarias hann nog tänka att "pojken kommer att gå i mina fotspår." Sakarias såg nog en framtida munk och renlevnadsman för sin inre syn.

Söka sig ut i ödemarken

Men… däremot berättade inte ängeln att Johannes skulle söka sig ut i ödemarken, leva på vildhonung och skrämma folk till lydnad. Ängeln sa heller ingenting om att de flesta nog skulle uppfatta Sakarias och Elisabets pojk som någon från vettet, ett original man visserligen fascinerades av, men ändå kunde avfärda med en axelryckning. Sakarias fick heller inte veta att hans efterkommande skulle fängslas och avrättas på order av Herodes Antipas efter att ha ifrågasatt tetrarkens moral. Ängelns inledningsfras var nog synnerligen befogad: "Var inte rädd."

Lite av föräldraångest var nog på sin plats. I väldigt förtäckta ordalag, knappt förnimbart, antyder ängeln att Johannes är den som fått i uppdrag att bana väg för Messias, men det anade kanske Sakarias ändå. Det finns flera skäl att fundera på hur relationen mellan Johannes och Jesus verkligen kom att bli och hur den kändes när de träffades. Där fanns släktband, men det är ingen garanti för ett gott förhållande. Och om man får tro Johannesevangeliet (1:31) så kände de inte varandra.

Möte vid Jordanstranden

När Jesus kommer till Johannes vid Jordanstranden är det bäddat för segerfest. Det Johannes burit på, brunnit för och påannonserat i sina appeller skulle äntligen gå i uppfyllelse. Guds svar var i antågande, redo att uppenbaras. Och här är han… äntligen! Deras möte väcker dock många frågor och funderingar. Visst kan man tänka att nu hade Johannes gjort sitt i sin öken och med sitt dop. Nu kunde han lämna det bakom sig och följa Jesus på den fortsatta resan.

Men, nej. En känsla av att de inte riktigt tolkade situationen på samma sätt uppenbaras när frågan om dopet kommer upp, att Jesus ville bli döpt av Johannes. Där kan man ana en tankevurpa hos profeten. De skiljdes åt och gjorde inga större ansträngningar för att återförenas igen. Däremot präglas fortsättning av distans, ifrågasättande, tveksamhet och rentav tvivel. I alla fall från Johannes sida. Var det bilden av Messias som Jesus förkroppsligade som inte stämde för honom? Fick han inte ihop det? Han hade uppenbarligen förväntat sig något mer än en ensam vandrare. Visserligen sänkte sig duvan och rösten hördes, men tydligen var det inte tillräckligt. Lite märkligt och ännu mer sorgligt.

Frågan är om vi bryter upp och följer Messias eller om vi fortfarande står och väntar i vår öken. Vem följer vi, en som står kvar eller en som vill vidare?

Tomas Boström
visförfattare