Vem har egentligen rätt att säga som det är? Att ropa ut att Kejsaren inte har några kläder på sig? Ett barn, en dåre eller en sten?
När världen rasar samman och vi bara behöver se på naturens vånda för att förstå allvaret. Vad gör vi då? Politiska system ändras, strukturer bryts ned och vi fastnar i ankdams diskusioner, vem säger ifrån och vad gör vi? Kan jag mena något om Svensk kristenhet, jag som är en genuin avfälling?
I det lilla kapellet hade vi gömt förstärkare, gitarrer och trummor i dopgraven under de slitna golvplankorna. Vi tog med oss pärmen med alla tre ackordslåtarna hem och lyssnade på AC/DC under täcket. Vi ville skrika revolution i Jesu namn och få ett skivkontrakt. Vi var radikala och trodde världen kunde bli annorlunda. Det fanns Bibelskolor och Konferenser i var och varannan buske. Vi tjuvlyssnade på Ulf Ekman och gillade inte Magnus Malm. Vi hade lärjungar/fans och församlingar som kallade på oss för att skapa väckelse eller i bästa fall fler medlemar. Vi sjöng till sista versen.
Kraschade runt i livet
Så ljög vi klart för oss själva och kraschade runt i livet utan vare sig låtpärm, Jesus eller revolution. Jag personligen kraschade lite mer än de andra. Orsaken var att jag visste det fanns en sanning och något heligt jag inte kunde komma ifrån. Just därför blev mina sökningar och krascher lite större och lite mer. Tro inte att jag blev olycklig eller saknade den kristna gemenskapen så mycket. Det fanns kärlek och omsorg lite här och där. Min kreativitet ligger ju i mitt blod så konst och ord blev mina vapen jag vårdade och vårdar ömt. Men budskapet försvann, tydligheten och äktheten. Det heliga som var Gud, blev förminskat till mej, mitt och jag.
Nu sitter jag här och längtar efter heliga rebeller som kan älska och läka ihop natur och mänsklighet igen. Med öppenhet, ärlighet och liv. Inte bara med ord utan med vardagliga handlingar i tro.
Vi är med av nåd
Vi är en del av något större. Vi kan så mycket mer. Vi är med på laget för att vi inte förtjänar det eller har gjort en enda gärning som kvalificerar oss. Vi är med av nåd. Prestationslöst och inte för något vi gjort utan för något vi är tillsammans med något större.
Jag får lust att resa runt i kyrkor och möta er som tror. Er som fortfarande lever för kyrkan och gemenskapen. Men vem skulle kalla en Mental tränare, Coach, Konstnär och avfälling? Vem skulle ge mikrofonen till någon som i blygsamhet fortfarande vet han är med på laget men inte finner sin tröja med rätt klubbmärke? En som ser lite mer och våndas över tystnaden han skapat.
Profetiska ord
Jag skall ge dej några profetiska ord; Om vi som mänsklighet omvänder oss idag, älskar vår nästa och ärar den Gud vi säger oss tro på. Då kommer världen att se annorlunda ut. Det är bara en tanke undan. Om vi bekänner att Mammon är den största guden idag. Pengar och makt är det vi styrs av. Vår tro på oss själva har fört oss fel. Du och jag tänker på ekonomi och status den största delen av vår vakna tid. Vi har slutat lyssna till träden och fåglarnas varnings rop. Det klara levande vatten som forsade igenom oss av nåd har blivit unket och surt. Vänd om idag, gör det nu. Bekänn och känn befrielsen. Kalla det vad du vill det är inte poängen att ge ord makt, du vet vad jag menar och vad som berör dej.
”Om friheten är störst, är kärleken mer.”
Låt mej ge dej ett Bibelord; Luk 19:40 Men han svarade och sade; Jag säger eder: Om dessa tiga skola stenarna ropa.
Henric Johansson
LÄGG TILL NY KOMMENTAR