DCA-avtalet måste ­omförhandlas

Avtalet reglerar bland annat frågor som de amerikanska styrkornas rättsliga status, tillgång till svenska militärbaser och lagring av stridsfordon, ammunition och vapensystem i Sverige.

Avtalet behöver godkännas med tvåtredjedels riksdags­majoritet för att träda i kraft. Regeringen beräknar att avtalet kan implementeras i slutet av 2024.

Brist på insyn

Avtalet reser frågor om bristen på insyn och demokratisk förankring i hur undertecknandet har skett. Det handlar om att Sverige ger bort makt, inflytande och suveränitet. Det är ett uppenbart tecken på den globala militariseringstrenden.

Avtalstexten saknar analyser av vad avtalet kan få för effekter på lokalsamhället. Vidare saknas jämställdhets-, miljö- och klimatanalyser.

Stora säkerhetsrisker

Bristen på förbehåll mot kärnvapen på svenskt territorium innebär stora säkerhetsrisker både för Sverige och Norden. De norska och danska avtalen har sådana förbehåll. Varför kan inte Sverige, som Finland gjort, lagstifta om förbud mot kärnvapen på svenskt territorium?

Avtalets legitimitet är låg genom att processen länge varit under sekretess. Nu drivs det igenom utan tillräckliga möjligheter till demokratisk förankring. Som Natomedlem krävs inget DCA-avtal. Många andra Natomedlemmar har inte ett ­sådant avtal. Varför måste då Sverige ha ett?

Utan möjlighet till kontroll

DCA-avtalet ger den amerikanska militärmakten rätt att bygga och inrätta infrastruktur endast för den amerikanska militären. USA:s försvarsmakt ges tillstånd att lagra material på dessa baser utan möjlighet till kontroll av Sverige.

Avtalet ger den amerikanska militärmakten rätt att ”vid exceptionella omständigheter” utföra vad den anser är nödvändiga åtgärder ”bortom den omedelbara närheten av överenskomna anläggningar och områden” för att säkra amerikanska operationer på svenskt territorium utan svenskt godkännande.

Avtalet är permanent

Avtalet har en inledande giltighetstid på tio år, men fortsätter gälla utan slutdatum efter dessa tio år. Alltså är avtalet permanent, inte bara för en viss period.

Vi hävdar

• att något bilateralt militärt (DCA) avtal mellan USA och Sverige inte krävs utifrån svenskt Natomedlemskap,
• att avtalet måste ges en folklig insyn (inte bara i riksdagen) och demokratisk förankring,
• att avtalets effekter på lokalsamhället måste analyseras vad gäller till exempel jämställdhets-, miljö- och klimatperspektiven,
• att förbud mot kärnvapen på svenskt territorium måste skrivas in i avtalstexten,
• att skrivningar måste till som garanterar svensk suveränitet i alla lägen och inte låter den amerikanska militärmakten agera på egen hand på svenskt territorium,
• att den svenska regeringen måste införa obligatorisk rapportering av försvarsmaktens klimatpåverkan,
• att det är rimligt att kräva att de amerikanska styrkorna måste uppge vilken typ, mängd och material som finns på fartyg, fordon och flygplan som förflyttar sig in i och ut ur svenskt territorium,
• att DCA-avtalet måste omförhandlas innan beslut fattas av Sveriges riksdag. Som avtalstexten nu är skriven innehåller det för många risker och otydlig­heter för svenskt vidkommande.

Birgitta Andersson,
Anders Berthling,
Lars-Bertil Florén,
Irene Folkevik,
Eber Fransson,
Elisabeth Fransson Malm,
Gunvor Hederos,
Kjell-Olof Hederos, Lars-Anders Kjellberg, Ewa Lannemyr,
Leif Nilsson,
Gertrud Markenroth, Åke Nordqvist,
Lars-Evert Sahlin,
Greger Svensson,
Allan Tovhult,
Gunnel Tovhult,
Karin Zetterman,
Rigmor Ödman
& Per Olof Öhrn

Medlemmar i och sympatisörer för Tro och Solidaritet i Jönköping.