Kyrkor har genom historien tagit miste allt för ofta, och nu kan det vara på väg att ske igen, genom Moskvapatriarken Kirills vägande mellan nationen eller Kristus främst. Som trossyskon behöver vi både uppmana till och be för att en förändring ska ske innan ett nytt gravt misstag får ske med Jesusnamnet som täckmantel.
I kärva tider prövas kyrkan.
Genom historien har det visat sig att kyrkan tyvärr alltför ofta tagit miste. Ställt sig på maktens sida. Mer hållit fast vid egen makt, de lierade och det daterade. Vi har exempel även under de senaste hundra åren. När Hitler vässade extremismen hade han länge kyrkans stöd. I USA såg man kyrkor på båda sidor i frågan om medborgarrätt, då de vitas privilegium hotades. Under apartheidtiden i Sydafrika var det inte självklart för kyrkan att tala för förändring. Exemplen kunde mångfaldigas.
Moskvapatriarket står nu inför en sådan allvarspunkt. Genom Sveriges kristna råd har vi tydligt markerat mot Kirill och Equmeniakyrkan lyfter med Kyrkornas Världsråd frågan om hans relation till KV. Frågan behöver ställas: Hur låter evangeliet hos ockupanten? Är kyrkan bunden vid masten då nationen seglar mot moralisk och faktisk undergång? När Kejsaren och Kristus talar olika, vad hör då Guds kyrka? Vad säger då Guds kyrka till världen?
Om inte Gud är Gud för alla blir Gud inte Gud för någon.
Det rymmer en stor utmaning. Vi ser det själva när vi drar ut konsekvenserna av vår förkunnelse och ställer oss på flyktingens sida, när vi talar tydligt i klimatfrågan. När vi tar urfolks parti i olika frågor. Det blir obekvämt att vara kyrka. När vi vänder oss åt ett håll riskerar vi att vända ryggen åt andra. Jesus hade samma problem, men bröt med de politiska och de religiösa makthavarna då deras budskap innehöll andra värderingar än trohet till Gud och evangeliet.
En nationalistisk kyrka riskerar att först vara solidarisk med nationen, och sedan Kristus. Kristi kyrka kan bara först vara trogen Jesus Kristus. Kyrkan som opinionsbildare ska förvisso vara sparsmakad men heller inte välja att tiga då de mest grundläggande evangeliska värdena riskerar komma bort bland annat viktigt.
Därför är också helgens koranbränningar en fråga för oss kristna. När vi hävdar vår rätt att vara kyrka värnar vi muslimens rätt att vara muslim. När nu aktivister skapar upplopp handlar det just om en falsk, farlig och inskränkt nationalism. Den är så långt bort från en global kristen tro man kan komma. Om inte Gud är Gud för alla, blir Gud inte Gud för någon.
Då Jesus diskuterar gudsrelationens kärna ger han en kort och central summering av Lagen: Rättvisa, barmhärtighet och trohet till Gud. (Matt 23:23) Liksom han i Johannesevangeliet ger oss ett nytt bud: Att älska varandra. Kort och gott. Kyrkan har alltför ofta en förmåga att bygga på lager av ordningar, allianser, traditioner och läror trots att kärnan i tron är närmast outhärdligt koncentrerad: Kärlek.
Kirill, patriarken av Moskva och hela Ryssland, har nu mycket att ta ansvar för. Det kräver mod, och trohet till Kristus. Kyrkan räknar sitt grundande till år 988, då storfursten Vladimir av Kiev och hela hans folk lät döpa sig. Men nu är frågan hur Kirill förvaltar sitt ämbete och ansvar.
Vi ber för patriarken som har en stark relation till Vladimir Putin, vi ber om ett förändrat sinnelag där kärlek och evangelium går i dagen. Vi ber om mod och trohet till Kristus. När Petrus drog sitt svärd i Getsemane gav Jesus ett tydligt svar: Stick ditt svärd i skidan! (Joh 18:11).
Broder Kirill! Uppmana detsamma till president Putin! Det är din plikt!
Lasse Svensson
LÄGG TILL NY KOMMENTAR