Kaptenen mönstrar av ... men nu väntar nytt ­ledaruppdrag i Equmeniakyrkan

Segelbåten gungar lätt i Sandö hamn. Lasse Svensson har under morgonen slitit med att koppla ur en gammal högtalare som fått för mycket saltvatten i sig. Snart ska där sitta en ny, när båten är klar för sommaren, för skären och kobbarna i Göteborgs skärgård. Och kanske för vatten bortom horisonten.
Det är hans sista sommar som kyrkoledare. En tolvårig period som avslutas på topp, med kyrkokonferens och metodisternas världsråd i Göteborg i augusti, allt lämpligt nog en halvtimme bort från villan i Vallda. Det är som om han själv skulle ha planerat sin final.

Sammanhållande kraft

Men Lasse är inte en person som sökt rampljuset eller som dragits till konflikterna. Trots sina många år i svensk kristenhets centrum är det sällan han som skapat de stora rubrikerna; han har varit en sammanhållande kraft som hellre mött kritiker på tu man hand än uttryckt sig spetsigt om dem i media. 
Under hans skift har tre spretiga samfund, vilka kämpade i decennier med att gå samman, växt ihop till Equmeniakyrkan, som blivit ett självklart begrepp i kyrko­familjen.   
Han har varit med från början, ja, innan dess. Han var processledare innan samfunden gick samman, och kan berätta om den skakiga resan fram till de historiska besluten i respektive samfund. Han minns tydligt den 3 juni 2011 när han gick från ­Metodistkyrkans konferens till Missionskyrkans i Immanuelskyrkan i Stockholm, där det debatterades friskt in i det sista.
– När jag lyssnade så tänkte jag att detta går aldrig, men Göran Zettergren (missionsföreståndare i Svenska missionskyrkan) sa att det inte var några problem. Och han hade ju rätt, det blev en acklamation och ingen däremot, säger Lasse.

Många andra starka kandidater

Det blev ett samfund, men kyrkoledarfrågan avgjordes först senare. Lasse tänkte inte att det var en tjänst för honom själv, han tyckte det fanns många andra starka kandidater.
– För mig fanns det faktiskt inte på kartan, säger han.
Men när det blev klart att det skulle bli ett delat ledarskap kunde han ändå acceptera att vara en av kandidaterna.
– Jag tycker inte om att göra saker ensam, det är inte min styrka.
När kyrkostyrelsens ordförande Ann-Sofie Lasell ringde i början av 2012 så kom beskedet ändå överraskande. Det var inte självklart att tacka ja. Men han har genom livet valt att förlita sig på andras omdöme, och lutade sig mot styrelsens bedömning. 
I grunden handlar det för honom om att säga ja när Gud kallar.
– Min inställning är att jag står till Guds och kyrkans förfogande.
 

Vad tänkte du och din fru Anna i den situationen, ni var föräldrar till tre ganska små barn och ­måste förstått att det skulle innebära mycket arbete för dig?
– För oss var det nog därför viktigt att inte behöva flytta eftersom vi nog tänkte att det är bara något för fyra år, under en uppstartsperiod för kyrkan. Sedan förstod vi nog inte hur mycket resande det skulle bli, inte bara i Sverige utan också i världen, säger han.

Rötterna i Metodistkyrkan

Lasse har sina rötter i Metodistkyrkan och blev plötsligt ledare för en ny kyrka som han inte kände i alla delar. Han minns att han fick frågan av en journalist om han stod närmast Hönö eller Uppsala, en fråga som implicit handlade om hans teologiska preferenser. Han svarade glatt ”Hönö” eftersom han då befann sig på Västkusten.
– Jag förstod inte frågans underliggande laddning, och det blev ett visst hallå och en del följdfrågor.
I dag inser han att han inte riktigt förstod vad han gav sig in på. Som färsk kyrkoledare fick han börja på noll, det fanns ingen före­trädare som gjorde en överlämning till honom.
– Det var bara att konstatera att så här är läget, och det är bara att jobba på. Det klart att det var otroligt mycket praktiskt i början, som att tre kanslier skulle bli en. Det var mycket arbete, säger han.
 

Var det svårt att vara den ­förste?
– Jag hade ändå folk att vända mig till, som Olle Alkholm och Göran Zettergren, som haft tunga roller i Missionskyrkan. Och Karin Wiborn. Så jag kunde få stöd. Min pappa var ju också biskopens ställföreträdare för Metodistkyrkan i Sverige, så jag hade ju sett något av hur arbetet som kyrkoledare gick till. 

Gjorde många utlandsresor

Equmeniakyrkan var ny inte bara för svenska församlingar, utan även för systerkyrkorna runtom i världen. Lasse gjorde många utlandsresor för att bygga och bekräfta relationer med kyrkorna på de gamla missionsfälten. 
– Jag har varit i åtminstone 30 länder som representant för Equmeniakyrkan. Jag har fått möjligheter att uppleva kulturer på ett sätt som turister inte får göra. Men jag har varit två gånger i Egypten och aldrig sett en ­pyramid, Bertil Svensson (dåvarande chef för det internationella arbetet) har alltid tyckt att det varit någon kyrka man ska besöka i stället, säger han och skrattar. 
 

Är det något land som du känner särskilt starkt för?
– Det är nog de länder som vi har djupast och tätast relationer med, som Kongoländerna, men också Indien, Myanmar, Ecuador, Nicaragua och Kina. Det är inte så mycket länderna i sig som att man lärt känna människorna där, som gjort banden starka.
Lasse Svensson har varit en enande kraft, i ett samfund som har en stor bredd. Men han har inte bara jämkat samman utan också haft egna visioner. Den mest bärande kanske just strävan efter att skapa en hel kyrka av tre samfund.
– Vi ville ta med oss det bästa från de tre samfunden för att betjäna och bygga det goda samhället, säger han.
Ekumeniken har också varit en hjärtefråga för honom, att samfundet ska vara drivande i ekumeniska sammanhang. 
En annat område där han tror att han gjort skillnad handlar om ämbetssynen. Inom metodismen har pastorn en tydlig identitet som ämbetsbärare, en syn som liknar Svenska kyrkans, medan uppdraget som pastor i andra delar av frikyrkan ibland setts som mer tillfälligt. Lasse Svensson har drivit linjen att identiteten är viktig.
– Jag tycker det har varit viktigt att förtydliga vad pastor och diakon är för något.
Equmeniakyrkan har på många sätt varit en lyckad kyrkobildning, men det finns områden där drömmarna inte har uppfyllts. Equmeniakyrkans har fortsatt grundarsamfundens kräftgång vad gäller medlemmar; i dag har Equmeniakyrkan färre än vad enbart Missionskyrkan hade vid bildandet. Samtidigt har andra svenska frikyrkosamfund stått stilla eller till och med växt. 

Inte stirra sig blind på siffror

Som många inom Equmeniakyrkan tycker Lasse Svensson inte att man ska stirra sig blind på siffror.
– Men det klart att statistiken också säger något.
Han menar att Equmeniakyrkan ofta legat lite före i utvecklingen jämfört med andra samfund, som till exempel i frågor om ekumenik, bredd och hbtq. Han ser att även andra samfund kan få en liknande demografisk utveckling som Equmeniakyrkan, som bidragit till att samfundet backat.
Lasse Svensson hoppas och tror att utvecklingen snart ska vända, och att medlemsantalet ska växa.
– Vi måste också kunna tala sant om att vi har haft enormt svårt att behålla våra unga när de blir äldre, trots att vi har hur många unga som helst i våra verksamheter, säger han.
Equmeniakyrkan består till stor del av många små församlingar, och han tror att en nyckel för framtiden är att dessa församlingar fördjupar sin samverkan för att bli mer livskraftiga. Han hoppas även på församlingsplanteringarna.
–  Vi är troligen det samfund som satsat mest på församlingsgrundande arbete de senaste tio åren.

Lasse Svensson har gjort avtryck, men själv lyfter han hellre fram andras insatser. Han prisar flera gånger de biträdande kyrkoledarna som stöttat honom och delat på ansvaret. När han har rest runt till församlingar har andra varit på plats på kontoret i Alvik och till exempel arbetat med organisationsfrågor. För honom, som är en lagspelare mer än en soloartist, har det varit en lyckad modell.
Utan det samarbetet hade han nog inte varit kvar så länge som kyrkoledare. Han är själv närmast förvånad över att det blev tolv år. 
– Jag ofta frågat mig om jag räcker till. Är jag rätt person på den här platsen? Står jag i vägen för någon annan? För mig har det varit den större kampen. Jag är avundsjuk på dem som varje dag känner att de är på rätt plats. Men till stor del på grund av styrelsens stöd så har det känts rätt.
 

Vilka har varit de tuffa besluten som kyrkoledare?
– Alla frågor där människor påverkas, till exempel när vi sett över vårt internationella arbete. Där tycker jag det varit en enorm styrka att vi är många som tillsammans kan hjälpas åt att tänka, och att vi kan gå tillsammans. 
Han har tvingats att inse att som ledare är det nästan omöjligt att vara omtyckt av alla.
– Jag tycker det är jobbigt när folk är arga på mig. Det har jag fått jobba med över tid. Jag får inse att alla inte tycker om mig och alla är inte vän med mig. Det har varit en del sömnlöshet när folk trycker på och är besvikna. Jag kan förstå att man brinner för saker, men ibland har det gått över alla gränser.
 

Det som ofta lyfts fram är din förmåga att bygga relationer, och bidra till gemenskap. ­Känner du någon gång att det finns fler sidor av dig som inte kommer fram?
– Det är ju en enorm förmån att få vara i sina gåvor, som jag tycker att jag har varit. Men det är klart att det finns ju en baksida av det som du säger, man fastnar lätt i fack. När jag arbetade med ­Sofia Camnerin var det självklart att hon ingick i samtal och paneler om teologi, eftersom hon är teologie doktor och supersmart. Men där kunde jag ibland känna att jag borde tagit mer plats, vilket också Sofia uppmuntrade.
Han berättar att det hänt fler gånger att människor ibland fått uppmuntra honom att ta plats som kyrkoledare.
– Inför kyrkokonferensen har jag ibland tänkt att det finns andra bättre predikanter som kan tala i stället för mig. Men andra har sagt att det är ju dig vi vill höra där, du är kyrkoledare, och att jag inte ska kliva undan. Det är en svår balansgång för mig: Hur kliver man fram tillräckligt mycket och hur släpper man fram andra? 

Delvis över okänt vatten

Nu får andra grunna på den balansgången, när Lasse verkligen tar klivet tillbaka. Det blir också en resa för honom, delvis över okänt vatten, och den realiteten har inte riktigt sjunkit in.
– Nu är allt fokus på kyrkokonferensen i Göteborg och på Metodisternas världsråd. Tanken att jag inte längre är kyrkoledare när jag sätter mig i bilen och åker hem efter kyrkokonferensen är närmast obegriplig, säger han.
Han har inte funderat så mycket på vad han ska göra sedan, men han har fått frågan om han kan tjäna som regional kyrkoledare i Region Syd på halvtid under ett år. Han har förankrat detta hos de föreslagna kyrkoledarna. 
– Jag vill ju absolut inte stå ­i ­vägen eller sätta några käppar i hjulet för ett nytt ledarskap i Equmeniakyrkan. Det är nog inte så många som är rädda för mig på det sättet heller. Sen hoppas jag ju att kunna bidra med min erfarenhet också.