Kolmilan en plats för livsnära samtal

– Jag gillar att jobba med bilder. Det är väl bibeläventyraren i mig, säger Mia Berggren och ler.
Hennes kontor i Equmeniakyrkan i smålänndska Bor rymmer två skrivbord och mängder av rekvisita på väggar och hyllor, allt ifrån fiskar i ett fisknät och en törnekrona till en komplett Nils Karlsson Pyssling-kostym.
Alldeles nyss var vi ute i skogen och kikade på resterna av kolmilan som tändes på nationaldagen. Nu fanns bara några små högar av stybb och kol kvar. 

400 kilo kol

– Milan gav uppemot 400 kilo kol i år. Mycket slit för fantastiskt mycket grillkol, skrattar Mia.
Men det var inte behovet av grillkol som föranledde milan. Nej, pastor Mia använde milan som ett sätt att kommunicera tron.
– Det är något i processen med en kolmila som gör något med dig. Allt som händer runtomkring när du sitter där med en kopp kokkaffe och vaktar milan en tidig sommarmorgon, när ljuset sakta växer, fågelsången vaknar och röken ringlar från milan… 

Livsnära samtal

Det blir en plats för livsnära samtal, menar Mia. Att sitta med en tallrik kolbullar och lingonsylt ute i skogen vid en kolmila skapar förutsättningar för helt annat småprat än det som sker vid kyrkfikat. Framför allt har du möjlighet att nå människor som över huvud taget inte kommer till kyrkan.
– Och jag känner, som pastor, att det händer något när jag plockar av mig kragen och kliver ner från piedestalen som jag själv aldrig vill sätta mig på, men som jag märker att andra gör. Man sitter vid milan sotig och osminkad och möter människor på ett helt annat sätt. Jag gillar det.

Två sömndruckna scouter

Just den här kolmilan tändes en torsdag klockan 11 och revs ur på fredagen klockan 17. Scouterna hade hajk strax intill och Mia berättar varmt om samtalen med två sömndruckna och frusna tjejer som gjorde henne sällskap tidigt på fredagsmorgonen.
– Nu kom inte så många andra utifrån som vi hade hoppats, men de kontakterna vi fick får vi ta vara på. Vi når inte alltid massorna, men det betyder något för dem som var där, säger Mia.
Jesus plockade bilder ur vardagen, ”sånt som människor begriper”, och det borde vi som kristna ta efter i större utsträckning, tycker Mia. 
– Vi kan fånga upp sådant vi själva brinner för och låta det forma en bild av Gud. 

Koppling mellan kolmilan och evangeliet

Mia Berggren ser många kopplingar mellan kolmilan och evangeliet. Hon visar mig ett bildspel från den allra första kolmilan hon byggde hos sina föräldrar, hur man steg för steg bygger upp en mila från grunden.
– Pelaren som man gräver ner i mitten är själva centrum. Den kallas för ”kungen” – och för mig är det Jesus. Runt omkring pelaren bygger man en tändkanal – och för mig är det den Helige Ande som sätter fart. Sedan bygger du grunden i milan, själva golvet med luftkanaler under. Gud är vår grund, Jesus är vårt centrum och Anden är elden som brinner. Det blir ju till en hel predikan, säger Mia.

Det finns mycket mer att lära av hur kolmilan byggs. Hur veden ska staplas, både små vedträn och stora stockar – alla har sin plats och alla behövs för att milan ska brinna. Veden måste staplas riktigt tätt för att det inte ska bildas luftfickor som kan fyllas av rökgaser så att milan exploderar.
– På samma sätt måste vi leva nära varandra i församlingen och hålla oss nära Jesus.
Kolmilan täcks sedan med plankor, granris och ”stybb” – en blandning av sågspån och jord – för att ingen luft ska tränga in utifrån. Tändningen brukar vara en verklig folkfest – och den bolmande röken som tränger ut ur milan är kronan på verket.
– Det är vattenångorna som tränger ut när du förädlar energivärdet i veden till kol, som rymmer så mycket mer energi. På samma sätt behöver vi också förvandlas i vårt kristna liv, säger Mia.

Behöver ständig omsorg

Efter tändningen handlar det om att vakta och vänta. En mila får aldrig lämnas, den behöver ständig omsorg tills processen från lövträ till en färdig kolbit är klar. Här gäller att se till att den kolas jämt runt om. Man känner med en lång järnstång om den har kolat klart i mitten.  
– När milan är klar kan man antingen täcka och låta den slockna och kallna, eller som vi gör för att alla ska få chans att vara med i hela processen, vi drar ut milan i ringar och täcker det glödande kolet med mer stybb så att kolet slocknar.
Den här gången gav kolmilan uppemot 400 kg ”finfin grillkol”. Resterna av kolmilan kan också laddas med exempelvis gödselvatten och grävas ner i trädgårdslandet som biokol, hett efterfrågat av många odlare. 
Men kanske ännu viktigare är utmaningen som Mia skickar vidare:
– Vilka bilder kan du använda för att göra Gud mer begriplig för den som inte lärt känna honom?