Kyrkan är missing people

 Somliga vet att den i Lukasevangeliet följs av en historia om ett borttappat mynt och en ­sökande ­ägarinna, och att tematiken kulminerar i texten som följer på den – liknelsen om den förlorade sonen och den återfinnande fadern.

Kommande helg har ett älskat tema: förlorad och återfunnen. Ett typiskt tema på sommarens många konfirmandläger. Men mycket mer än så. Texterna är klassiker för alla åldrar. Om man nu ska upprätta en kultur­kanon i vårt land – en lista över berättelser som präglat oss, vår kultur och våra värderingar – då borde de här berättelserna absolut ingå i den.

Lätt att identifiera sig

Anledningen till att berättelserna är älskade är nog inte, i första hand, att så många känner igen dem. Framför allt beror det nog på att de allra flesta känner igen sig själva i dem. Det är lätt att identifiera sig med texter och tema.

Att vara förlorad har de flesta upplevt. Att erfara sig vara återfunnen är en nåd att be om. I dessa tre kanoniska texter får vi glimtar av en underbar gudsbild. Först den sökande herden – man riktigt ser hur han går runt och letar. Sedan den idoga kvinnan städandes efter sitt mynt – hon tänder upp i huset och sopar hela golvet i sin jakt. Och så den spejande och återfinnande fadern – man kan känna hans oro som sin egen där han står och väntar på pojken.

Rör oss människor

Den här helgens båda adjektiv – förlorad och återfunnen – rör oss människor. Och nog kan det vara lättast att identifiera sig med det första: att känna sig bortkommen och längta hem, att uppleva sig själv, ­eller hela världen, som förlorad. Men i det andra adjektivet visar sig Gud och Guds aktivitet. En Gud som letar och söker. Och som, till slut, finner.

På skolans lektioner i grammatik fick jag lära mig att particip är ett ord som bildas av ett verb, men som böjs för att användas som adjektiv. Det rör sig alltså om en aktivitet (verb) som blir beskrivande ­(adjektiv). Någon söker och är sökande.

Den här helgen möter vi aktiviteter så typiska för Gud att de blir beskrivande för Gud själv: sökande och spanande, letande och spejande. Dessutom så ihärdig att han inte slutar förrän han hittat det han söker – en återfinnande Gud.

I kyrkan samlas vi i tron på att vi, i vårt dop, är återfunna av Gud. Gud är som den där herden, kvinnan och föräldern. Allt som kyrkan tar sig för – i gudstjänst, undervisning och diakoni – är utlopp av, och uttryck för, den erfarenheten. Kyrkan ska bära den hållningen vidare i världen.

Ett slags missing people

Ur resonemanget växer bilden av kyrkan fram som ett slags missing people: ni vet den där ideella gruppen som arrangerar sökinsatser ­efter försvunna personer. Idogt och enträget strävar de fram sida vid sida i reflexvästar. En vacker bild för mänsklig omsorg omsatt i handling. Och en bild också för kyrkans ärende i världen.

Jonas Eek
domprost Stockholm