Kyrkorna viktiga i världens nästa land

Pastor Sammy Maurua pekar mot ärret i pannan, skapat av en gevärspipa från Papua Nya Guineas försvarsmakt.
– De slog mig till marken med pipan och började sparka mig. Det var nära att de slog ihjäl mig när de började misstänka att jag stod på rebellarmén BRA:s sida, minns han där han sitter utanför sitt vandrarhem Maranatha Guest House i Bougainvilles huvudstad Buka.
Händelsen inträffade för snart 30 år sedan under det som på denna Stillahavö i östra Papua Nya Guinea kort och gott brukar kallas krisen, den blodigaste konflikten i Stillahavsområdet sedan andra världskriget med uppemot 20 000 dödsoffer.

Grönt täcke av tjock regnskog

Från ovan är Bougainville ett grönt täcke av tjock regnskog. Därunder ruvar marken på mineraler för miljarder. Bougainville tros ha några av världens största fyndigheter av koppar och guld – varav en del grävdes upp när Pangunagruvan var i drift från början av 1970-talet fram till 1989. Gruvan var en av världens största och gjorde Papua Nya Guineas dröm om självständighet från Australien 1975 möjlig. Intäkterna från gruvan fyllde statskassan samtidigt som en stor del av vinsterna också försvann ner i den brittisk-australiska gruvjätten Rio Tintos fickor. På Bougainville pyrde missnöjet, speciellt bland de traditionella markägarna runt gruvan som bara fick småpengar i kompensation för markintrånget samtidigt som de såg hur gruvdriften förstörde miljön. Dessutom ökade de sociala spänningarna när många från andra delar av Papua Nya Guinea flyttade in för att jobba i gruvnäringen.
 

1988 hade ögruppen blivit en krutdurk. En grupp militanta landägare i Panguna, ledda av Francis Ona, inledde en sabotagekampanj mot gruvan, som några månader senare tvingades stänga. Landägarna skapade en motståndsarmé, Bougainville Revolutionary Army (BRA), och våldet spred sig. För att rädda sin främsta intäktskälla satte centralmakten i Papua Nya Guinea hårt mot hårt, uppbackade av Rio Tinto och Australien.

Blockad och inbördeskrig

När inte det hjälpte försattes Bougainville i en blockad som helt isolerade ögruppen från omvärlden under flera år på 1990-talet. Samtidigt splittrade krisen också Bougainville internt. Olika språkgrupper, kriminella gäng och andra fraktioner – vissa uppbackade av Papua Nya Guinea – skapade ett laglöst kaos på öarna. Grupper som var affilierade med BRA och utrustade med vapen som lämnats på ön efter andra världskriget terroriserade och plundrade byar.
Runt Sammy Mauruas hemby i Siwai på södra delen av ön rådde fullt inbördeskrig. I området hade en större grupp tröttnat på BRA:s oresonliga metoder och brutit med dem för att i stället starta en motrörelse som stödde centralmakten i Papua Nya Guinea.
– Att som kristen se hus brännas och släktingar döda varandra var fruktansvärt. Jag frågade Gud, varför har du tillåtit detta? Som ett resultat fick jag en vision.

Små kristna studiegrupper

Innan krisen hade Sammy Maurua, som var metodist, studerat teologi. Nu startade han små kristna studiegrupper dit alla var välkomna, oavsett sida i kriget. Under den här tiden fanns på grund av krisen varken skolsystem eller några myndighetsfunktioner och Sammys studiegrupper började därför locka människor från bägge sidor i kriget. Han hade väckt ett första frö till försoning.
– Intresset exploderade, människor även från andra byar började komma, minns Sammy.
 

Sammy Maurua, med sitt rykte om sig som kristen brobyggare, skulle med tiden också komma att bli en av de personer som initierade fredsprocessen som fick stopp på den blodiga krisen. Vändningen kom den där dagen då papuanska soldater gav honom ärret i pannan.
– Det var vid påsktid 1996 och efter att jag blivit misshandlad var vi några som sa till varandra: ”Våra ledare måste få stopp på detta krigande.”

Vandrade genom djungeln i fem dagar

Sammy och flera andra byhövdingar vandrade genom djungeln i fem dagar för att möta BRA-ledaren Francis Ona och föreslå fredssamtal mellan de stridande grupperna på ön. Men de fick kalla handen.
– Ona sa nej, vi skulle fortsätta strida till sista man.
Men andra i den högsta BRA-ledningen var mindre sugna på fortsatt strid och Sammys initiativ ledde några månader senare trots allt till fredssamtal under ledning av Nya Zealand på militärbasen Burnham. Där fanns såväl Sammy Maurua som 70-talet personer från de interna stridande fraktionerna på ön med. Samtalen slutade med ett första avtal om vapenstillestånd.

Stilleståndet kom att 1998 förvandlas till en varaktig fred, undertecknat även av Papua Nya Guinea, som var hårt pressat av en politisk skandal där man hade försökt föra in legosoldater i striderna. Tre år senare undertecknades ett fördrag som innebar att regionen fick autonom status och att en icke-bindande folkomröstning om självständighet skulle hållas. Krisen var över, men såren fanns kvar överallt.

Kyrkornas roll i försoningsprocessen

I en annan del av Bougainville, vid den östra Stillahavskusten, ligger den katolska missionsstationen Tubiana. Det var hit, eller rättare sagt till ön Pokpok som ligger ett stenkast ut i havet, som de allra första europeiska missionärerna kom 1901. De var marister, tillhörande den katolska orden Marias sällskap.
Vågorna slår in mot stranden medan församlingsmedlemmar pysslar om den välskötta trädgården med noggrant klippta gräsmattor. I sin stuga har kyrkoherde James Soli tagit en tupplur.
– Det är stillsamt nu men om söndagarna kan det vara flera hundra besökare här, många kommer med båtar från Pokpok, säger han.
En majoritet av befolkningen på Bougainville är katoliker. Men det finns även många pingstkyrkliga grupper, sjundedags­adventister och metodister. Dessutom existerar flera livskraftiga synkretistiska religioner, där kristna föreställningar sömlöst blandats med naturreligioner. Som ett spår av de första missionärerna tycks ofta jungfru Maria ha en unikt stark position i en del av de här rörelserna.

Utmaningar för Bougainvilles framtid

James Soli är född och uppväxt på atollen Nissan, en bit nordväst om Bougainville. Även där var krisen närvarande under hans barndom, då Papua Nya Guineas trupper använde Nissan som bas vid anfall. 2001 flyttade han till Bougainville och sedan 2014 är han präst.
– Under alla år sedan freden tycker jag att kyrkorna har varit centrala i att försöka läka ön. Det var personer från kyrkorna som tog initiativen till fred och det är kyrkorna som tagit huvudrollen i försoningsprocesserna mellan olika grupper.
 

2019 skedde det som nästan alla på Bougainville hade drömt om i decennier. Det hölls en folkomröstning om självständighet, i enlighet med fredsavtalet med Papua Nya Guinea. 98 procent röstade för och nu pågår en process som det politiska styret på Bougainville hoppas ska mynna ut i självständighet 2027, även om många hinder fortfarande återstår, bland annat Papua Nya Guineas slutgiltiga godkännande.

Ungdomens roll i självständighetsprocessen

Inför folkomröstningen intog den katolska kyrkan en neutral position och med resultatet klart jobbar kyrkan nu för att göra Bougainville redo för självständighet. Men personligen tycker James Soli att det är allt för långt kvar dit.
– Ekonomiskt kämpar människor fortfarande och politiskt ser jag hur man kämpar för att få saker och ting på plats.
Ett annat hinder för en lyckad självständighet är de psykologiska ärr som fortfarande finns överallt efter krisen. James Solis kollega, pastor Alfred Vare i United Church, som vilar på metodistiska traditioner, såg hur många i hans generation under krisen föll ner i ett träsk av droger, alkohol och brottslighet. Nu ser han hur deras barn i sin tur faller ner i samma träsk av marijuana och billig hembränd sprit.

Få in ungdomen på rätt spår

– 80 procent av vår befolkning är ungdomar och vi ser hur många av dem är på väg i fel riktning. Där har kyrkan en stor roll att spela inför självständigheten, att få in ungdomen på rätt spår.
Också James Soli ser problemen med alkohol och droger bland unga som ett tecken på trauma som förts vidare till nästa generation.
– De har växt upp i familjer som trasades sönder av krisen. Många har inte fått känna närvaron av en far och en mor och den enhet som familjen innebär.

Självständighetens utmaningar och möjligheter

En i den nya generationen är präststudenten Emmanuel Ravaron från byn Tinputz. Han är född 1998 och har inga egna minnen av krisen, men nu ser han också hur många i hans generation indirekt påverkas.
– Själv håller jag inte på med alkohol och droger, men många i min ålder gör det. Det här är problem vi måste ta tag i om självständigheten ska gå att genomföra.
Sammy Maurua, vars studiegrupper under krisen senare utvecklades till att bli ett nätverk av församlingar med namnet Kidron ministries, ser också problemen bland de unga och hur mycket jobb som återstår innan Bougainville kan anses redo för självständighet. Men han upplever inte det som ett hinder för att utropa självständigheten redan imorgon, om så behövdes.
– Det är som när man gifter sig som ung. Det beslutet gjorde att mitt liv startade, vi skaffade ett hus, en trädgård, en bil. Samma sak är det med självständigheten, det är början på livet, allt kan inte vara förberett.