Livet är inte farligt

 Och hur förklarad och förhärligad än Jesus blir uppe på berget är det ändå tre lärjungar som fångar mitt intresse och min fascination. Tre ­fiskare som lämnat sina yrken och hem för att följa Jesus. Troligen kände de varandra långt innan Jesus kom in i bilden. Troligen hade de också uppmuntrat varandra när de stod inför utmaningen att bli Jesu medvandrare. Vägen blev deras hem.

Utvalda av Jesus

Dessa tre lärjungar var utvalda och speciella på många sätt. De nämns i samband med mirakel som inga andra lärjungar verkade vara i närheten utav. När Jairos dotter och Lasaros väcktes till liv. De fanns vid rättegången mot Jesus och när domen föll. Nu ­möter vi dem högt uppe på berget. Ensamma med Jesus. Utvalda av ­honom. 
Vem som helst av oss som ibland efterfrågar ett litet mirakel som kan stärka vår tro måste känna oss grymt avundsjuka över vad dessa tre fiskare får uppleva. Som grädde på moset fick de också höra rösten: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde.” Vi får väl förmoda att rösten var Guds och att de, i alla fall, tolkade situationen så och att sonen bekräftas vara Jesus som tagit dem upp på berget. Vad mer kan man begära av bekräftelse? Förvånade och förstummade tittade säkert Petrus, Jakob och Johannes på varandra och att försäkra sig om att ingen av dem var ensam om att höra vad han hörde.

Utåtriktad personlighet

I den här meningen utmärker sig Simon Petrus. Mitt i förstummelsen tilltalar han Jesus och uttrycker sin uppskattning över att Jesus valt ut honom och de andra två som medföljare. Simon Petrus beskrivs som någon med utåtriktad personlighet och kan lätt upplevas som impulsiv. ”Vill du att jag skall bygga en hydda?” Det är tveksamt om hans snabbhet till initiativ alltid hjälpte honom i fiskenäringen, där tålamod annars är livlinan. Hans personlighet blev, i vilket fall som helst, ändå mest en belastning i sällskapet med Jesus. Han går till handgripligheter, han tar strid, han lovar runt men håller tämligen tunt. Ja, han är väl som folk är mest. Och Jesus står ut med det.

Beskyddade och utvalda

Återigen hörs tröstens löfte: ”Var inte rädd.” För vilken gång i ordningen vet jag inte, men så återkommande i Bibeln att man förr ­eller senare måste ta det till sig. Vi behöver inte vara rädda för ­något. Vi är beskyddade och utvalda till att uppleva livet förklarat, stort och heligt. Det kan vara i en soluppgång, i gudstjänstens ljuständning, i ett barns leende, i en åldrad hand. 
Livet är inte farligt, det är underbart, förklarat och fint. Vi behöver inte befinna oss då och där för att ta del av Guds storhet och ­underverk. Oftast räcker det med att vi vågar vara nu och här, öppna och lyhörda. Gud är aldrig längre bort än så.

Tomas Boström
visförfattare