Nu röstar amerikanarna negativt

I slutet av juni gjorde Joe Biden en av sina sämsta debattprestationer på senaste tiden. Han lät svag och såg skröplig ut, och han kämpade för att forma sina tankar till ord. Resultatet har blivit att företrädare för demokraterna, ledande amerikanska tidningar och ett stort antal väljare har uppmanat honom att kliva åt sidan och låta någon annan sätta sitt namn på demokraternas röstsedel.

Två impopulära kandidater

Under debatten såg den tidigare presidenten Donald Trump ut att vara friskare än Biden. Och lät starkare. Men som alltid överdrev han kraftigt när han beskrev sin tid som president, och han undvek att svara på frågor om viktiga ämnen. Ännu mer oroande är det att han nu är en dömd brottsling – han väntar på sin dom för 34 åtalspunkter som har att göra med att han har försökt dölja en relation med en porrfilmsstjärna. Under de kommande månaderna väntar minst tre ytterligare rättegångar med dussintals andra brottmål.

Joe Biden och Donald Trump är sannolikt de minst populära presidentkandidater som USA någonsin har haft. Ingen av dem har stöd av mer än 40 procent av det amerikanska folket. Enligt en undersökning som Associated Press gjorde före debatten sa 56 procent av de svarande att de inte ville att Joe Biden skulle vara demokraternas nominerade, och 58 procent sa att de inte ville att Donald Trump skulle vara republikanernas. En som svarade på undersökningens frågor kallade valet 2024 ”antagligen min livstids mest unikt förskräckliga valsituation”. Som amerikaner som är stolta över vårt 235 år gamla demokratiska system frågar vi oss varför vi har sådana ”unikt förskräckliga” presidentkandidater. Vi undrar varför det, i ett land med 330 miljoner invånare och tusentals politiskt förtroendevalda, är dessa två som är de två stora partiernas kandidater.

Negativ partilojalitet

Jag är professor i statsvetenskap, och en av de vanligaste frågorna mina studenter ställer är: ”Hur hamnade vi här?” Liksom de flesta politiska frågor har den inte enbart ett svar. Och det finns inte tillräckligt mycket utrymme här för en fullständig genomgång av hur Amerikas politiska, kulturella och religiösa historia har resulterat i denna ”unikt förskräckliga” situation. Eftersom jag har undervisat i USA:s statsskick i nästan 20 år vet jag att svaret på hur vi ”hamnade här” måste innefatta det som forskare inom statsvetenskapen kallar ”negativ partilojalitet”.

Under större delen av sin historia har det politiska systemet i USA dominerats av två stora politiska partier. De håller sällan med varandra om någonting. Men under större delen av 1900-talet var väljarna i USA ”positivt” partilojala. De stöttade det ena eller det andra partiet för att de gillade det som partiet representerade eller för att de var entusiastiska över partiets kandidater.

Under de senaste årtiondena har väljarna i USA i stället i allt större utsträckning börjat partiidentifiera sig ”negativt”. Negativt partilojala väljare ”stöttar” det ena eller det andra partiet därför att de är emot motståndarpartiet. Forskarna inom statsvetenskapen kallar denna negativa partiidentifiering ”affektiv” eftersom den ofta drivs av starka känslor (vanligtvis vrede eller rädsla) gentemot det andra partiet. Lite förenklat kan man säga att USA:s medborgare inte längre röstar för en kandidat de tycker om utan mot en kandidat de inte tycker om.

Negativ bild av det andra partiet

Negativ, affektiv partiidentifiering kan vi se i den snabba tillväxten för intensiva känslor riktade mot det andra partiet. Enligt Pew Research Center var det 1994 21 procent av republikanerna och 17 procent av demokraterna som hade en ”mycket negativ” bild av det andra partiet. Framme vid 2022 hade de siffrorna tredubblats så att 62 procent av republikanerna och 54 procent av demokraterna gav uttryck för en ”mycket negativ” bild av det andra partiet.

De människor som partiidentifierar sig negativt betraktar inte det andra partiets medlemmar som motståndare – de betraktar dem som fiender. Både republikaner och demokrater ser i allt högre grad det andra partiets medlemmar som lata, ointelligenta och ”oamerikanska”. Här är ett exempel: år 2016 beskrev 47 procent av de republikanska svarande och 35 procent av de demokratiska motståndarpartiets medlemmar som ”mer omoraliska” är genomsnittsamerikanen. År 2022 var det 72 procent av republikanerna som beskrev demokrater som ”mer omoraliska”, och 64 procent av demokraterna sa samma sak om republikanerna.

Samtidigt som de amerikanska partiernas anhängare har blivit alltmer fientliga mot motståndarpartiet har de ironiskt nog blivit mer kritiska till tvåpartisystemet i allmänhet. År 1994 var det bara 6 procent av medborgarna som hade en negativ bild av båda partierna. Framme vid 2022 hade den siffran mer än fyrdubblats. Den trenden är särskilt framträdande bland unga väljare.

Få röstar i primärvalen

Men trots sin impopularitet har de båda partierna fortfarande kontrollen över den process där presidentkandidaterna nomineras. Partierna väljer sina respektive presidentkandidater med ledning av resultaten i de olika delstaternas primärval. Tyvärr är det så att de flesta inte bryr sig om att rösta i primärvalen. De som röstar i primärvalen brukar vara mycket mer lojala med ett parti och mer ideologiskt extrema än genomsnittsamerikanen. Resultatet blir att vi får presidentkandidater som har valts av en minoritet bestående av mycket partilojala väljare.

Och kom ihåg att negativt partilojala väljare inte letar efter kandidater som de tycker om – de letar efter kandidater som kan vinna över det andra partiet. Det är därför som demokraterna har hållit fast vid Joe Biden. Han må vara gammal, men han är den ende kandidat som har visat att han kan vinna över Donald Trump. Negativt partilojala väljare letar också efter kandidater som ger röst åt deras vrede gentemot motståndarpartiet eller deras rädsla inför det. Det är därför som det republikanska partiet har hållit fast vid Donald Trump.

Vad kan vi vänta oss härnäst?

När nu detta är förutsättningarna, vad kan vi vänta oss härnäst? Partierna kommer att hålla sina partikongresser i juli (republikanerna) respektive augusti (demokraterna), och det är där de officiella nomineringarna äger rum. Trump och Biden har redan alla de delegater de behöver för att vara säkra på att de blir nominerade. Om president Biden ger vika för trycket och kliver åt sidan frivilligt kan han släppa sina 4 000 delegater så att de kan rösta på någon annan av partiets kandidater, till exempel vicepresidenten Kamala Harris eller Kaliforniens guvernör Gavin Newsome. Men om partiet inte står enat bakom en kandidat kommer det att krävas omröstningar i flera steg. Den kandidat som kommer fram på en sådan kongress är kanske inte stark nog att vinna över Donald Trump i november. Och i en värld med negativa partilojaliteter är detta att vinna över motståndaren det enda som räknas.

Jonathan R Peterson

Översättning: Anna Braw