Pastor med 
gröna fingrar 
och röda gubbar

Det rasslar i trädkronorna där en ekorre kilar ut på en gren. En koltrast drillar längre bort. – Här vill jag skapa mitt para­dis, säger Jenny och bjuder på hem­odlade jordgubbar, där vi sitter på familjens gård strax före midsommar.

Förverkligar sin tro genom odling

Här försöker hon förverkliga sin livssyn och sin tro genom ­permakulturodlingar och ett ­holistiskt synsätt. – Odling är teologi för mig, ­säger denna jordnära pastor som en gång lämnade det trygga och invanda i hemlandet USA, för ett nytt liv på andra sidan jorden tillsammans med svenske Anders, som hon träffade när han jobbade för Ericsson i USA. Nu har hon bott här i tjugo år, pratar och predikar på ren svenska och tjänar sitt levebröd som pastor i S:t Peters församling i Stockholm. Kärleken till Gud och till hans skapelse bär hon med sig från barndomen. Från den stora trädgården i den lilla staden Bedford i delstaten Virginia, dit hon flyttade från Maryland med sina föräldrar och syskon när hon var nio år.

Uppväxt med odlingstankar

– Pappa odlade mycket. Vi åt bara egenodlat om somrarna, hans trädgårdsarbete gjorde att vi hade råd med bra mat. Som barn fick jag hjälpa till med odlingarna, det var ju inte så roligt att rensa ogräs och så, men vi lärde oss. Odlingstankarna är Jenny Arnerlöf alltså uppväxt med, men hon är också inspirerad av den australiske biologen och författaren Bill Mollison, som uppfann konceptet permakultur, och hans teorier om odling i samklang med naturen. Halvvägs genom pastorsstudierna på Enskilda högskolan, tog hon därför en grundutbildning i permakultur. – Det är ett sätt att se hel­heten, hur allt hör ihop, i både stort och smått, förklarar hon. Ett sätt att arbeta för en mer hållbar värld och förstärka det naturliga kretslopp vi alla är en del av.

Hållbar odling i fokus

– Vi tänker inte på att vi utarmar jorden, vi gräver djupt, harvar, sliter av alla rötter och rottrådar och eroderar matjorden. Hon visar hur hon förbättrat sin egen jord med små limpor av organiskt material, som fungerar ungefär som en kompost.
– Det ger näring till marken, den får både vatten och mat. Det här är ett sätt att behålla jord­kvaliteten. Den här limpmetoden kan även användas i industriellt jordbruk, förklarar Jenny. – Jordbrukarna kan ju inte fortsätta som förr och det börjar bli bättre. Man använder mindre gifter, och det är vanligare nu med växeljordbruk, eller att helt låta jordarna vila ibland och växa vilt.

Sömlöst glider hon över till skapelseberättelsen och hur jorden själv inte vill vara naken. – Hela tiden jobbar jorden på att täcka sig. Naturen är så generös. Vi vandrar längre ner i trädgården till träden, de som kanske ändå står hennes hjärta närmast. De mäktiga asparna, knotiga ekarna och lummiga fruktträden. – Träd är sådana härliga, gästvänliga varelser. Och dessutom koldioxidfångare. Dom kommer att finnas kvar långt efter oss. Att plantera träd är en drivkraft för mig, ett sätt att tänka på framtiden.

Kärlek till träd och vattnets betydelse

Hon berättar att familjen planterat cirka 30 träd under de 15 år de bott här. Hon visar stolt på pekannötter och äkta kastanj, den sort som går att äta. Hon har också fyra valnötsträd, liksom både gamla och nya äppelsorter, aprikoser och nektariner. Men både nyplanterade träd och odlingar kräver vatten och trots att familjen Arnerlöf bor på en ö, har de lyckats välja den plats som ligger längst från vattnet på alla håll. Men Mälaren får ändå bidra till odlingarna, som nästan tynar bort i värmen när Sändaren är på besök.

– Nu när det är slut i regntunnan får jag hämta vatten i de där, säger Jenny och pekar på ett antal blå plasttunnor som står travade i ett mörkt hörn av den stora knastriga gräsmattan. Hur ofta hon tvingas hämta? Nja, hon drar lite på svaret och berättar sedan att när det är varmt blir det minst tolv tjugo­literstunnor om dagen hon lastar på pick-upen. Ibland blir det två vändor till sjön.

Ett familjeparadis

I detta bitvis manuellt bevattnade paradis har hon bott sedan 2009 tillsammans med make Anders och parets tre söner, Nathan, Nils och Nico. Även om det numera bara är Nils och Nico som bor kvar med sina föräldrar i den stora röda träkåken.
Härifrån går det bussar, men ganska glest och med omständliga byten. För Jenny, som är pastor i centrala Stockholm blir det många och långa resor.
– Jag jobbar ju 100 procent, men reser inte varje dag i veckan, och för mig, för oss, är det verkligen värt resorna att kunna bo så här.

Experimenterande med perennrabatter

Vi har nu nått de stora perennrabatterna framför ingången, som fortfarande delvis är under uppbyggnad. – Jag provar mig fram, så det tar tid, förklarar hon. Trivs en planta så förökar den sig själv, annars självdör den. Eller byts ut, för jordens skull. – Jag vill visa skillnaden ­mellan konventionella odlingar och ­detta. Färingsö är egentligen ingen bra plats att odla på, det är torrt och kalkhaltigt, som på Öland. Men jag försöker lära av naturen, härma den, inte gå emot den.

Det gäller inte minst de stora matodlingarna, trädgårdens hjärta, där hon odlar allt ätbart; potatis, kål, rotfrukter, grön­saker, frukt och bär. Här saknas de snörräta rader som brukar utmärka konventionella grönsaksodlingar. I stället får de olika växterna bre ut sig lite som de vill. Gurka, meloner och pumpor samsas med strandkål, sallad och sparris.
I de tomma partier som automatiskt bildas finns plats för exempelvis kryddväxter, som inte är fleråriga, men självsår sig. Resultat blir en organic garden, en organisk trädgård, där allt tas tillvara. – På sommaren försöker jag odla all vår mat, förklarar Jenny Arnerlöf. Det som inte går att äta rått, eller direkt, fryser jag in, konserverar eller picklar.

En återgång till gamla metoder

– Såhär gjorde ju nästan alla förr, då man var tvungen att odla sin egen mat. Som vi lever nu är vi ett undantag i historien, och i världen. Och sedan, på huk i jorden, konstaterar hon att odlingarna lär ­henne så mycket om församlingsliv. – Den mogna församlingsmedlemmen behöver lite kärlek och uppmärksamhet, men inte konstant pysslande, precis som mogna plantor. Men både nya växter och nya medlemmar behöver mycket omvårdnad. Det är en skillnad i energinivå, fast ingenting är förstås bara det ena ­eller det andra.

Skapandet av ett självgående paradis

Gränser, och gränsland som uppstår, för både människor och växter intresserar henne. – Det är det jag vill skapa här. Ett självgående paradis.