Sofia Camnerin: Kyrkor ska vara tecken på enhet - Equmeniakyrkan ett gott exempel

Enhet ska då förstås i meningen gemenskap och relation mellan människor, mellan människor och Gud, mellan människor och resten av den skapade världen. Nöd ska förstås som enhetens motsats: polarisering, protektionism, stängda gränser, girighet, egoism, hat, rasism, sexism, våld, exploatering, och vad det medför i form av lidande och orättvisor. Med kristet språkbruk kallas detta synd. Synd är det som skiljer oss från varandra, resten av den skapade världen, oss själva och Gud. Enhet är i stället samklang, försoning, fred, att se hur vi hör samman på det här lilla klotet och hur sammantvinnade vi är med allt levande och därmed med Gud, allt livs källa och uppehållare. 

Förutsätter respekt

Enhetsarbete förutsätter ömsesidig respekt, ett värnande av den andres rätt, en vilja till helande. I teologisk mening ligger enhet nära frälsning, räddning. Detta är också något som framhålls i ett nyutkommet biskopsbrev om enhet:

Om de kristna misslyckas med att vara det synliga tecknet på denna uppgift, misslyckas de att vara det verktyg som för alla människor in i den frälsande enhet som är gemenskap av Fader, Son och Helig Ande. (Biskopen och kristen enhet. Ett ekumeniskt vademecum, Stockholm: 2023)

Jesus ber för sina lärjungar att de ska bli ett, för då ska världen tro (Joh 17:21). I bönen framgår att enheten redan är given; ”liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss”. I teologisk mening är enhet sålunda något att upptäcka snarare än uppfinna. På samma sätt ser det ut i hela den skapade världen. Vi vet att varje existens på ett grundläggande plan kännetecknas av förbindelse och relationalitet. Sambanden är viktiga. Inte minst klimatforskningen lär oss om ekosystem där allt som lever är beroende av varandra och påverkar varandra, om hur sårbara de sambanden är.

Faktum, behov och kallelse

Enhet är alltså både ett faktum, behov, och en kallelse. Vi behöver dock fortsätta utforska vad enhet är och hur vägarna till enhet ser ut, inte minst när mycket i vår samtid driver dess motsats. 

En av mina viktigaste skolor när det handlar enhet är Equmeniakyrkan. Equmeniakyrkan definierar sig som gemenskap: ”Equmeniakyrkan är en gemenskap av församlingar och en gemenskap av människor som bekänner Jesus Kristus som Frälsare och Herre.” (Teologisk grund § 5). 

Gemenskap möjliggör

Equmeniakyrkans ecklesiologi är gemenskap. I ett helt avsnitt i teologisk grund beskrivs på vilket sätt: Det är en gemenskap som välkomnar olikheter och arbetar för att vara tillgänglig för alla människor. Gemenskap är det som möjliggör att Kristi kropp växer och byggs upp i kärlek. Det är en gemenskap som kännetecknas av förlåtelse, upprättelse och försoning. I gemenskapen rustas människor och gudstjänsten är i dess centrum. I beslutsfattande söker gemenskapen Guds vilja för den plats man verkar. (Teologisk grund §19-21)

Det är inte en gemenskap som upplöser skillnader. Inte heller en gemenskap utan innehåll. När Equmeniakyrkan bildades var det viktigt den skulle rymma tre tydliga traditioner. De tre olika konfessionella strömmarna skulle ge kyrkan/gemenskapen dess innehåll. Detta är ett av det viktigaste svaret på vilken slags enhet vi talar om, även generellt i tal om enhet. Det handlar inte om att blanda samman, inte heller om att krympa utrymmet mellan olika personer och konfessionella identiteter, inte heller överbetona någon på bekostnad av någon annan, utan att värna och tillåta olikheterna. 

Bredden kan bli styrka för kyrkan

I Equmeniakyrkan är det just föreningen av den baptistiska, missionskyrkliga och metodistiska traditionen som formar kyrkan. Det är utifrån dessa tre som kyrkan funnit sina ordningar för ordination av medarbetare, tillsyn, dop, nattvard, begravning och inte minst ecklesiologiska tillämpningar för relationen mellan församlingar och mellan ordinerade medarbetare och kyrkan. Kyrkan är varken strikt kongretionalistisk, eller episkopal, utan en gemenskap där uttrycket ”ömsesidigt beroende” är centralt. Denna enhet av tre olika, får ett av sina uttryck i hur vi ser på dopet. Dels använder vi båda beteckningarna ”helig handling” och ”sakrament”, dels bekräftas olika praxis, samtidigt som vi betonar att dopet är ett och att det är giltigt i hela kyrkan (Teologisk grund § 26, Equmeniakyrkans kyrkohandbok s. 95). 

Bredden i Equmeniakyrkan ligger i dessa tre traditioner och det nya som formas genom föreningen av dem. Bredden ligger inte i uppdelningar som vi annars försöker kategorisera i såsom ”liberal” eller ”konservativ”, ”diakoni” eller ”evangelisation”. Equmeniakyrkan utgör en helhet som är bredare än dess sammanlagda delar. 

Inte alltid enkelt

Jag vet av erfarenhet från Equmeniakyrkan och från sexton år i Kyrkornas världsråds ledning, och nu från mina år i Sveriges kristna råd, att enhetens väg inte är enkel. Den kräver öppenhet och ömsesidig respekt, en vilja till verklig mångfald. Den handlar om att både värna den egna identiteten och att respektera den andres, och samtidigt sätta gränser mot enhetens motsats: förminskande, osynliggörande och i dess extremaste form, våld. Enhetens väg är profetisk i en tid som ropar efter tydliga gränser, starka ledare och allt större kontroll. Enhetens väg är icke-våldets, sårbarhetens. Den härbärgerar det ofullkomliga och är alltid på väg. Det kräver mod att orka gå den, hålla ut i den, ty utestängande och dominerande krafter är per definition alltid dominerande. Den kräver också tid och lyhördhet, en vilja att lyssna aktivt, också till de röster som inte hörs. Den förutsätter tolkningstillträde på jämlika villkor. Dess ambition är att ingen ska lämnas efter. 

En väg att aktivt välja

Enhetens väg är också alltid utåtriktad. Equmeniakyrkan definierar sig som en ”förenande kyrka”, vilket uttrycker en längtan att sträcka sig ut till, välja den ekumeniska vägen, värna samarbete med andra kyrkor, med alla människor av god vilja, och likt alla kyrkor arbeta för hela den bebodda världens bästa. Det är en svår, vacker och livsviktig väg, som aktivt behöver väljas, i varje tid.