“Men att piska upp en känslostämning kan ju också vara ett bra sätt för att komma närmare Gud”, skrev jag i en kommentar på en teologisk pastorsblogg för snart 20 år sedan. Jag minns det starkt eftersom svaret jag fick var som en örfil.
Jag och teologen hade länge skrivit på varandras bloggar han kunde knappt fatta vad jag skrev. Att jag trodde att syntmattor under en predikans avslutning, att rytmiska pukor eller eggande gitar-riff i crescendo – gjort för uppsträckta händer, gjort för extas! – tog oss närmare Gud. “Är du allvarlig?”, skrev han och undrade vidare om transliknande tillstånd skapat av ljudmattor är…Gud? Jag skämdes. Dels för att jag respekterade teologen, men mest för att jag bara trodde mig ha avkodat en frikyrklig liturgi. För det var ju så kristna konferenser byggt upp det inför gudsmöten. Till helig ande? En helig ande som alltid tycktes ha lättare att titta fram efter några rytmiska powerballader. Var de inte andliga murbräckor?
Undermedveten teologi
Ifrågasättandet skakade mig. Inte så mycket för att jag hade byggt upp en medveten teologi kring det, utan just för att den var undermedveten. Jag hade fostrats in i andliga möten som alltid föregåtts av suggestiv musik. Därför hade jag förutsatt att de var, om inte en förutsättning, så i alla fall en god hjälp. Men ju mer jag nu tänkte på det, ju mer framstod det som ett skickligt syntetiskt trolleri. Kanske också distraktion? Eller att det åtminstone var en skönhet som handlade mer om musik och gemenskap än Gud.
Minnet återaktualiserades under försommaren då jag slukade enorma mängder youtubeklipp från den brittiske illussionisten Derren Browns shower. Uppväxt i kristen miljö har han gjort det till sitt artisteri att illustrera hur man med suggestiv musik och enkla “cold reading”-knep kan åstadkomma det som vi i kyrkan kallar gudsmöten: Övernaturlighet och helanden. Det är häpnadsväckande. Chockerande. Och särskilt starkt eftersom Brown inte vill få någon att sluta tro, utan mer förstå vad som är människan och kultur och vad som är Gud.
Beslutat sig att hitta motgift
Ovanpå allt detta läste jag i somras även Joel Halldorfs biografi, ”Biskop Lewi Pethrus”, över svenska pingstörelsens fader. Det berättades om Pethrus trångmål när väckelsen började gå i stå. Pethrus hade studerat historiska väckelser och insett att alla förr eller senare hamnar i denna torka. Pethrus hade beslutat sig att hitta motgift. Så han sökte i ytterkanterna. Hittade en ung predikant med enorm karismatik, som fyllde lokalerna, men som också drogs med en avart om offentliga syndabekännelse. Pethrus såg att det fanns saker att utvinna här och fann bibliskt stöd genom berättelsen om mannen som hittade en skatt i en åker och därför köpte inte bara skatten, utan hela åkern. Draget ledde till att en ny vind blåste i rörelsen och väckelsen levde kvar.
Men var det då Gud, som levde – eller upplevelsen av Gud?
Kyrklig ökenvandring
Många troende kommer nu hem efter en sommar full av konferenser. Det kan tyckas som att träda in i en kyrklig ökenvandring, efter en period av mjölk och honung.
Men kanske är det tvärtom. Att det i det mer avskalade finns en chans att utvärdera vad som egentligen var Gud – och vad som bara var suggestivt krimskrams.
KOMMENTARER