Ukrainska pastorsparet: ”Vi gör vår del för att lätta ­regeringens börda”

Splittrade familjer, ensamma barn, mödrar som förlorat sina söner. Ukrainas befolkning, som flytt undan de ryska bomberna är sköra, många är skadade till både kropp och själ.
Det berättar metodistpastor Yulia Starodubets, som jobbar sida vid sida med sin man, Oleg, distriktsföreståndare för Metodistkyrkan i Ukraina.  Oleg pratar ingen engelska, men den liv­liga Yulia har inga problem med att tala för dem båda, när vi ses under Metodistkyrkans världskonferens i Göteborg. På lite hackig engelska och med många gester berättar hon om deras nya exilförsamling, där 80 procent av medlemmarna bor utomlands.

Aktiv socialt arbete

– De flesta som flydde från Kiev tog sig hitåt och sedan vidare till utlandet, men vi stannade kvar här, nära staden Uzjhorod. Nu kanske man kan säga att vi har en online-församling, med ett aktivt socialt arbete, förklarar hon.  
Pengarna till att driva hjälp­arbetet kommer in någon mån från den ukrainska regeringen. Resten från Metodistkyrkans globala hjälporgan och andra biståndsorganisationer. 

Ser inget alternativ

Arbetet har tidvis varit tungt, men Yulia och Oleg Starodubets ser inget alternativ. Paret har möjlighet att arbeta tillsammans eftersom Oleg har en hjärtsjukdom som gör att han inte blir inkallad.  
Men trots svårigheter och bristande finanser, begär Yulia inte att hennes regering ska bidra.
– De har ett krig att sköta, säger hon bestämt och berättar att internflyktingarna får motsvarande 50 euro, eller drygt 500 kronor i månaden. Det räcker inte långt, även om priserna är lägre i Ukraina än i exempelvis Sverige, 
– Så vi gör vår del för att lätta regeringens börda. 

Parallellt med vårt hjälparbete måste vi fortsätta leva våra liv.

En av dem som imponeras över makarna Starodubets arbete är Christian Alsted, biskop för Norden och Baltikum som efter krigsutbrottet fick överta ansvaret också för Ukraina och Moldavien från Metodistkyrkan i Ryssland.
– Jag har den högsta beundran för dem. Att de klarar av att utföra pastoralt arbete under dessa omständigheter och den dagliga stress de lever med. Att de stannat kvar fast de har barn.
– Våra tvillingflickor Vita och Eva är elva år nu, berättar Yulia och säger att det är lugnt i västra Ukraina. Att flickorna får mycket av sin undervisning online, ­eftersom stora delar av undervisningsväsendet kollapsat.  
– Det första året var vi extremt stressade. Men på något sätt vänjer man sig. För att livet fortsätter. Det finns inga alternativ. 
– Parallellt med vårt hjälparbete måste vi fortsätta leva våra liv. De flesta är både stressade och traumatiserade när de kommer. Att bli deprimerad är normalt, men man måste försöka gå vidare.

Inte ensam i sitt arbete

Den lilla metodistkyrkan utanför Uzjhorod är inte ensam i sitt ­arbete. Det finns andra kyrkor i staden man har visst samarbete med och framför allt får man hjälp av Metodistkyrkan och biskop Alsted. 
Sedan kriget startade har Alsted besökt Ukraina åtminstone sju gånger för att ge stöd och hjälp. Han har också online-möten med ukrainska metodistledare varje vecka.  Nu senast har han, tillsammans med sina ukrainska medarbetare, startat ett rehabiliteringscenter i byn Kamyanetsya som ska stödja internflyktingar med både humanitär hjälp såväl som psykologiskt stöd.

Större donation

Det hela blev verklighet tack vare en större donation från United Methodists kommitté för flyktinghjälp. Pengarna gjorde det möjligt att köpa ett hotell att hysa den nya verksamheten, som invigdes den 7 april. 
Till att börja med kommer centret främst att hysa internflyktingar, men sedan är det meningen att det ska fungera som både rehabiliteringscenter och konferenscenter för Metodistkyrkan.
Under the Castle, som centret heter, startade sin verksamhet på riktigt i maj och tar nu hand om ett 40-tal människor. Men man behåller tills vidare även det boende som kyrkan driver i Uzjhorod där man haft möjlighet att erbjuda skydd till över 60 människor åt gången.  
– I början kom hela tiden så kallade evakueringståg som vi mötte vid stationen och försåg de flyende med mat och kläder. Och då tog vi emot flyktingar i den kyrka vi fått överta på orten, minns Yulia. 
Nu när flyktingvågen inte är lika intensiv kommer en del av verksamheten också att inriktas på att utbilda nya ledare.
– Många av de gamla ledarna har emigrerat, så våra humanitära, eller personella, resurser är begränsade, förklarar Yulia. 
– Samtidigt hjälper det ju inte hur mycket man än planerar. Det här är inte tider när saker går att förutse, även om vi försöker. 
Hon förklarar, med en sorts obotlig optimism, att en bra sak som det förfärliga kriget i alla fall fört med sig är att det inte längre tycks finnas några ateister. 
– Människor som aldrig tidigare bett till Gud, de ber nu och våra bibelstudier på fredagar är fullsatta.