Kommentar: Kristofobin i svenska samhället måste få ett slut

”Jag blev kallad dum, fick kommentarer som ’tror du på tomten också’, hånades med vulgära skämt om min tro … Värst var min gymnasielärare i geografi.”

Det är vad en av de elever som har svarat på Sveriges kristna råds enkät om ung tro har sagt. Enkäten är underlag för rapporten Unga troende i samhället. Den visar att varannan ung kristen i Sverige upplever sig kränkt i skolmiljön. En fjärdedel av dem som upplevt sig kränkta säger att kränkningen bland annat eller enbart kom från lärare.

Det här ligger i linje med Karin Kittelmann Flensners forskning som avslöjade en ”ateistisk grundinställning” i skolor i Göteborg, där man talade om religiösa som ointelligenta eller psykiskt sjuka. Det ligger också i linje med mina egna erfarenheter. Jag är ofta ute i kyrkliga ungdomsgrupper och pratar apologetik, vilket ger mig anledning att fråga ungdomarna vilka sorters invändningar mot kristendomen de får höra i sin vardag.

Det rör sig sällan om saklig kritik. Kristendomen kallas ”ovetenskaplig”, ”skitsnack” eller ”en saga”. Ofta är lärarna involverade i hånet. En elev har berättat för mig: ”Min lärare hånade idén att bli frälst, och sa att han aldrig skulle vilja bli det”. En annan: ”Min gymnasielärare sa att i USA finns världens smartaste och dummaste befolkning: de smarta tror på forskning och de dumma tror på Gud”.

En lärare ska ha sagt ”Kristna är den farligaste gruppen av människor. De har dödat flest.” Ytterligare en annan hävdade: ”I frikyrkan sker allmänna psykoser”.

Som Fredrik Wenell, författaren till Unga troende i samhället, påpekar strider detta beteende mot de grundläggande mänskliga rättigheterna, barnkonventionen och läroplanen på en och samma gång. Det är fullständigt oacceptabelt. Saklig religionskritik får plats i undervisningen, som även bör ge utrymme till hur religiösa svarar på kritiken. Men ovanstående är exempel på kränkningar, fördomar och mobbning.

Hur blev det så här? Vi får inte glömma att Sverige är ett land som inte har haft religionsfrihet särskilt länge – den infördes 1952. Eftersom kristendomen hade en särställning innan dess (och även efter dess fram till millennieskiftet i form av den lutherska statskyrkan) är det lätt att anta att detta ytterligare skulle försvåra kränkningar av just kristna. Men situationen är snarare tvärtom.

Till skillnad från många andra länder införde Sverige en omfattande tryckfrihet långt innan religionsfriheten anlände. Även om de tidigaste tryckfrihetsförordningarna på 1700-talet innehöll undantag för just religiös hädelse och kätteri kom detta att luckras upp under 1800-talet i samband med frikyrkorörelsens framväxt.

Antisemitism och islamofobi är väletablerade ord, men hur många har hört talas om kristofobi?

Under 1900-talets första hälft kunde man i princip säga och skriva vad som helst om religion, men man var tvungen att vara med i en av staten godkänd kyrka. Detta gjorde Ingemar Hedenius, filosofiprofessor vid Uppsala Universitet, alldeles rasande. Publiceringen av hans bok Tro och vetande satte igång en av de största kulturdebatterna i svensk historia, där kristendomens rationalitet och sanningsanspråk ifrågasattes djupt.

Få kristna ledare var tränade i apologetik och hade inga bra svar på Hedenius ganska simpla invändningar. Hedenius drev fram inte bara religionsfrihet utan även mycket av den sekularisering vi ser i dag. Humanisterna delar än i dag ut Hedeniuspriset till den som de anser har främjat ”humanism, rationalism och vetenskaplig kunskap”.

Hedenius kände att han sparkade uppåt, och till viss mån hade han rätt. Dagens religionskritiker har ärvt den bilden. När de tar del av material från amerikanska ateister som Sam Harris eller Matthew Dillahunty förstärks övertygelsen att religiösa är en förtryckande majoritet. Men i Sverige är det inte så.

Forskaren David Thurfjell har visat att 80 procent av den svenska befolkningen tar avstånd från organiserad religion. Nästan lika många anser att det inte finns en Gud. Thurfjell pekar ut associationen med den forna statliga överhetskyrkan som en avgörande faktor till varför det ser ut så här.

Troende kristna är därmed en utsatt minoritet som många icke-religiösa tror är en förtryckande majoritet. Därför tillåter man sig själv att tala om kristna på sätt som man normalt inte gör med andra minoriteter. Den ”modiga”, uppåtsparkande religionskritiken har i själva verket blivit ett fegt sätt att sparka på dem som redan ligger.

Naturligtvis ska vi inte förminska den utsatthet som andra minoriteter upplever. Syftet med SKR:s undersökning var ursprungligen att även titta på hur judiska och muslimska ungdomar kränks, något som av olika anledningar inte gick att genomdriva. Det är rimligt att anta att utsattheten är mycket stor även bland dem, antisemitismen och islamofobin tycks tyvärr vara på frammarsch i hela västvärlden.

Dock finns det en skillnad i synlighet. Antisemitism och islamofobi är väletablerade ord, men hur många har hört talas om kristofobi? Hur vardagligt har nedsättande tal om kristna blivit i Sverige? ”Judar är den farligaste gruppen av människor” och ”i synagogan sker allmänna psykoser” sticker ut som extremt hatisk retorik, men till och med vi kristna själva har blivit såpass vana vid att höra kristofobiska kränkningar att vi inte reagerar särskilt starkt.

Sveriges kristna råds rapport visar hur kränkningarna får unga kristna att dölja sin tro. De slutar säga hur de tänker och vissa är inte ens öppna med att de är kristna. Det är ett katastrofalt nederlag för religionsfriheten. Jag är inte ens säker på att Ingemar Hedenius hade varit nöjd med dagens situation.

MICAEL GRENHOLM