1970 skriver Svensk Veckotidning om det historiska samgåendet mellan en missionskyrka och en metodistkyrka. Resten är även det historia. Foto: Robert Tjernberg
PERSPEKTIV. Få har lika god insyn i Equmeniakyrkan och grundarsamfundens historia som pastorn och docenten i teologi, Hans Andreasson. Sändaren bad honom ge en bild av den långa historien och sätta in oss i ett längre Perspektiv. Han tar avstamp i en hitlåt om vår föregångare som vi är många som minns.
År 1970 ger artisten Ingemar Olsson ut låten Veckoposten på sitt lp-album . Där driver han ironiskt med Baptistsamfundets flaggskepp när han i refrängen noterar: ”Veckoposten fyller en mission. Den håller oss kvar i den rätta tron. Har man inte Veckoposten. Blir man kanske lurad utav Hemmets Vän”. En närmare granskning av låttexten visar dock på en god insikt i de mekanismer som behövs för att den alls ska finnas till: det vi i dag skulle kalla en stabil infrastruktur och ett kulturellt sammanhang.
Första numret 1992
Tidningen Sändaren kom med sitt första nummer senhösten 1992. Det blev en milstolpe genom att två frikyrkliga samfund släppte var sin identitetsförmedlande tidning, Svensk Veckotidning och Veckoposten, för en bredare medial bevakning genom en gemensam satsning. När nu Sändaren läggs ner behöver mer än en analys göras och en ny framtidsväg stakas ut. Men låt oss börja från början.
Sändarens föregångare startades som privatägda initiativ, ofta med enskilda redaktörer för vilka deras insatser blev bidragande orsaker till de rörelser som formades till samfund. Här kan nämnas namn som George Scott, Carl Olof Rosenius, P. Waldenström, E J Ekman, Andreas Fernholm, Anders Wiberg, Adolf Drake, J A Borgström och Jakob Byström med tidningar som Pietisten (1842), Evangelisten (1856), Missionsförbundet (1886) och Wecko-Posten (1887).
År 1919 övertog både Svenska Missionsförbundet och Svenska Baptistsamfundet ansvaret för det som sedan blev respektive samfunds ”officiella” kommunikationskanal (Missionsförbundet och Veckoposten). Det blev det andra steget i utvecklingen, något som Metodistkyrkan i Sverige uppnått redan år 1882 då man startat tidningen Svenska Sändebudet. Det är lätt att inse den samlande kraft som samfunden härigenom vann. Här skapades infrastruktur och samlades kompetens som möjliggjorde produktion över tid. Det blev alltså möjligt att samla de tillhöriga, lite på det sätt som Ingemar Olsson ironiserade med i sin melodi.
Olssons text från 1970 har flera poänger när han skildrar det kulturella sammanhang tidningarna var insatta i. Varje samfund hade sin egen tidning. Kostnaden kunde bli betungande om antalet medlemmar som prenumererade gick ner.
Yrkesmässig professionalisering
Den kulturella dialogen kunde bli väldigt intern. Den samfundsanknutna tidningen hade en given plats i respektive samfunds kulturkrets, det största hotet var snarare infrastrukturens försvagning. Så långt träffade Olsson rätt.
Det tredje steget, som förverkligades med Svensk Frikyrkopress AB och tidningen Sändaren år 1992, förde in en kommersiellt orienterad kultur och en tydligare yrkesmässig professionalisering av de samlade tidningarna. Det kulturella skiftet ska inte underskattas, det fanns nu en distans i ledning och journalistiskt arbetssätt med möjligheter till ”lojal kritik” riktad även mot de egna sammanhangen.
Det offentliga torget
En lista på de kulturella funktioner Sändaren och dess föregångare gett kan göras lång. Vilka av dessa är möjliga och önskvärda att ersätta på ett annat sätt? Här fanns det offentliga torgets alla möjligheter: bildning, demokrati, den kritiska rösten internt och externt, den meningsfulla debatten, gemenskapskänslan, tillfälle till kristen uppbyggelse, samling för kommande söndag och tips på verksamhet i olika församlingar.
Den verkliga förlusten är dock inte tidningens papperssidor utan det kunnande och det kvalitativa arbete som lagts ner: recensenter, referenter, redaktörer, skribenter, krönikörer och debattörer. Var ska vi möta dem i framtiden? Vilka andra står nu redo att ta stafettpinnen vidare? Finns ens det offentliga torget längre att tillgå?
I dag är den sista versen av Ingemar Olssons låt Veckoposten lite utdaterad: ”Man kan slå sig för sin panna, men den har kommit för att stanna. Det är den enda rätta sanna, fast det finns en tio-tjugo likadana, som Veckoposten”. Det blev inte så. I dag behöver vi snarare fundera på en ny möjlig infrastruktur i ett förändrat kulturellt sammanhang: med uttryck för ett ”större vi”, relevans i det offentliga samtalet och en profetisk röst internt som externt.
Hans Andreasson
Sandviken
KOMMENTARER