Jag känner inte igen mig i Karin Wiborns beskrivning av Missionsförbundet och vill därför ge mina enkla reflektioner.
Under min uppväxt i en liten Missionsförsamling i östra Värmland kände jag mig aldrig tillbakahållen för att jag var tjej. Som tonåring blev jag sedd och respekterad och alltid stöttad i mina val att gå på evangelisationskurs, arbeta som SMU-ettåring och så småningom söka till Teologiska Seminariets pastorsutbildning.
Stor värme och kärlek
Under mina 43 år som församlingspastor i Missionsförbundet, Missionskyrkan och Equmeniakyrkan har jag aldrig mött någon grabbig kultur. Som nyordinerad 24-åring kom jag till en församling som mötte mig med stor värme och kärlek. Jag fick arbeta med män och kvinnor, barn, unga och vuxna och jag var alltid respekterad som människa och som pastor.
Mina äldre kollegor (mest män, av förklarliga skäl) som jag fick jobba tillsammans med på konfirmandläger och i distriktssammanhang kan jag inte minnas visade någon grabbighet. Styrelserna i församlingarna där jag jobbat har hela tiden bestått av både män och kvinnor och de frågor som bränt till i styrelsearbetet har varit helt andra än frågor om manligt-kvinnligt.
Omogen dumhet
Däremot vet jag att flera kvinnor vågat tacka ja till uppdrag i församlingen därför att jag fanns där som pastor.
Var det ”grabbighet” när custos i klassen på Teologiska Seminariet sa ”bröder” när han ville meddela något, trots att vi var sex tjejer i klassen? Jag skulle kalla det omogen dumhet.
Det enda sammanhang där jag inte känt mig bekväm och hemma under mina år som pastor var en samling för kvinnliga pastorer. Tyvärr upplevde jag det som enbart ”gnäll”. Och jaa, jag är absolut en av dom som visat ointresse för feministteologi.
Som församlingspastor och för det mesta ensamanställd har jag fått syssla med allt och det har varit både svårt och jätteroligt. Jag har alltid älskat att predika och får, tack o lov, göra det nu och då även som pensionär. Är det i församlingar med flera anställda pastorer som äldre kvinnor inte får predika? Det låter absurt!
Jag är så tacksam till Gud, Missionsförbundet och lärarkollegiet på Teologiska Seminariet att jag fick chansen att bli pastor. Men jag har alltid sagt: Först är jag skapad till människa, sedan är jag Guds barn genom Jesus Kristus och sedan är jag kallad att vara pastor.
Tror som Walla Carlsson att kulturen beror mest på individuella egenskaper hos oss pastorer, och hos alla andra i våra församlingar.
Mildred Berghlund
LÄGG TILL NY KOMMENTAR