Pekka Mellergård: Jag har varit en "nyttig idiot"

Det vill säga en person som utan att förstå det är utnyttjad – oftast för ett syfte som man kanske inte alls skulle försvara om man förstod hela sammanhanget. Jag har varit en sådan.

Jag slukade Leon Uris pro-sionistiska romaner Exodus och Mila 18 innan jag var tonåring, och var inte femton år fyllda när jag fick följa med på min första Israel-resa. Den arrangerades av en kyrkligt profilerad resebyrå med affärsidén att använda pastorer och präster som gratis reseledare, med ett bonussystem byggt på rekrytering av egna församlingsmedlemmar. Efteråt skrev jag en lång artikel som fyllde mittuppslaget I Örebromissionen veckotidning Missionsbaneret – en text som okritisk återgav den verklighetsbeskrivning som israeliska myndigheter tidigt blivit skickliga att förmedla. Några år senare fungerade jag som tolk på en liknande resa, sög i mig berättelser om israeliska soldaters hjältemod under krigen 1948, 1967 och 1973, och såg inga problem med att krigsslutens ockupationer utvidgat Israels gränser långt utöver FN-beslutet från 1948. Jag var en del av den kristna sioniströrelse som utvecklat alltmer detaljerade tolkningar av Gamla testamentets profetior för att passa in i samtiden. Min plan att innan universitetsstudier tillbringa en höst på kibbutz blev inte förverkligad, men för bröllopsresan blev Israel det självklara målet.

Ensidigt stöd för staten Israel

Det har gått över fyrtio år sen dess. Jag fortsätter att försvara staten Israels rätt att existera, ser faran med strukturell antisemitism, och blev självklart upprörd över de firande bilkaravaner som drog genom Malmö och Helsingborg efter Hamas bestialiska attack den 7:e oktober. Men efter bröllopsresan har jag gjort en annan inre resa, där jag idag uppfattar den kristna sionismen och ett ensidigt stöd för staten Israel som djupt problematisk.

Det skulle förstås krävas mycket mer utrymme för att ge rättvisa åt den omorienteringen. Men jag kan urskilja tre olika komponenter (mer finns att läsa i tidskriften NOD:s senaste nummer, www.tidskriftennod.se). En tidig insikt var att Plymouthbrodern John Nelson Darbys så kallade dispensationalistiska bibeltolkning – med starkt fokus på Israels folks roll i ”den yttersta tiden” – avvek från den större kristna traditionen, även om den från sent 1800-tal hade kommit att få ett enormt inflytande i väckelsekristna kretsar, framför allt i USA. För det andra gjorde fördjupade historiska studier det uppenbart att det första ledet i slagorden om att ”ge ett land utan folk till ett folk utan land” inte alls stämde, och att hela min bild av Palestinas 1900-talshistoria var en alltför ensidig skönmålning av den judiska sidan och en lika ensidig demonisering av den palestinska. Den tredje komponenten var utvecklingen av Israels regeringspolitik, framför allt det ökande inflytandet från kretsen kring Benjamin Netanyahu från mitten av 1990-talet och framåt.

Bakom mordet på Folke Bernadotte

Ingen i min omgivning under tonåren tycks ha känt till – eller ville kännas vid – 1940-talets judiska terrororganisationer Irgun och Sternligan, eller bry sig om att det var dessa som låg bakom mordet på den svenske diplomaten Folke Bernadotte. (Det är ett brott som förblivit ostraffat – Sternligans ledare blev i stället både utrikes- och premiärminister). Och det dröjde länge innan jag hörde talas om Deir Yassin-massakern och andra attacker på arabiska byar som var avgörande för den palestinska massflykten i samband med att staten Israel utropades 1948.

Skönmålningen respektive demoniseringen fortsätter. Vilka av av de mest entusiastiska Israelvännerna kommer exempelvis ihåg att det inte bara var Hamas självmordsbombare som fick fredssamtalen i Osloprocessen att bryta samman? Bosättaren Baruch Goldsteins massmord på bedjande muslimer i patriarkernas grotta i Hebron? Mordet på premiärminister Yatzik Rabin? Vilka har noterat Israels högsta domstols fördömande av att israeliska armén regelbundet använt sig av mänskliga sköldar vid aktioner på Västbanken?

Över en halv miljon bosättare på Västbanken

Exemplen kan mångfaldigas – exempelvis genom de bosättar-extremister som regelbundet utövar terrorliknande våld på Västbanken och som numera finns representerade i den israeliska regeringen. Redan 1980 konstaterade en FN-rapport att den israeliska bosättningspolitiken ”inkluderar kontroll av vattenresurser, beslagtagande av privat egendom, förstörelse av hus och förvisning av personer utan hänsyn till grundläggande mänskliga rättigheter”. Då fanns det ca 20 000 bosättare på Västbanken – idag är det över en halv miljon. Utan de kristna sionisternas stöd – baserat på en tvärsäker och högst tveksam bibeltolkning – hade detta troligtvis inte varit möjligt.

Idag överskuggas historien av det urskillningslösa våldet mot civila på Gazaremsan. Det borde få alla kristna sionister – och ledarredaktionerna på de kristna tidningar som tackat nej till att publicera den här artikeln – att ompröva de senaste decenniernas oreserverade och blåögda stöd för staten Israel. Ingen vill väl vara en nyttig idiot? Och framför allt behöver vi påminna varandra om att bibelns profeter gång på gång fördömde Israels kungar när de ”gjorde vad ont var i Herrens ögon”.

Pekka Mellergård