Den senaste tiden är en av de stora debatter som fyllt mitt flöde den om tv-serien ”Unorthodox”. Serien handlar om judinnan Esther som flyr från en ultraortodox grupp i stadsdelen Williamsburg i New York till en grupp fria musiker i Berlin. I en av debattexterna skriver historikern Gustaf Johansson att serien visar ”hur en individ som är fri att välja, och därför också kan välja bort, utgör förutsättningen för gemenskaper som frigör, snarare än begränsar och låser in.”

När pastor Maria Linder i sin kandidatuppsats söker svar på vilka som anses tillhöra församlingen i Equmeniakyrkan hittar hon gemensamma nyckelord hos informanterna: ”I EK är ’medlemmar’ de som ’gått med’ i församlingen genom att de ’bekänner’ sin tro, vill vara ’del av församlingens liv och arbete’ samt är eller blir ’döpta’.”

Detta med den självvalda gemenskapen är alltså en del av Equmeniakyrkans självbild, samtidigt ser jag möjligheter att bättre kunna leva ut detta i praktiken. Vi gör naturligtvis våra olika försök att bevara denna frihet att välja – till exempel i hur vi hanterar dop och medlemskap i relation till de yngsta i våra gemenskaper. Ett exempel är hur det metodistkyrkliga arvet välkomnade barnen som medlemmar vid dopet men krävde ett eget fritt val för att medlemskapet skulle fortsätta att vara giltigt i vuxen ålder.

I dag vet vi att en stor del av de som är våra medlemmar aldrig eller sällan tar del av församlingens gemenskap vilket skapar många utmaningar för församlingarna. Detta exemplifieras i den motion Bromma Baptistförsamling lämnat in till årets kyrkokonferens.

För att vara frigörande gemenskaper tror jag att vi behöver hitta hjälpmedel som får oss att reflektera över vårt JA till församlingen och vårt JA till Kristus. Kanske kan en väg framåt vara att låta oss alla få välja vår tillhörighet regelbundet?

Men, skulle inte ett krav på regelbunden förnyelse av sin bekännelse till Kyrkan och sin tillhörighet till en specifik församling inte skapa ett stort medlemstapp? Jo, och här måste betonas att en sådan reformation måste göras med stor omsorg.

Det finns naturligtvis också andra utmaningar i detta, som hur vi hanterar att alla inte enkelt kan uttrycka ett sådant val. Till exempel människor med demens, gravare intellektuella funktionsvariationer eller mycket ung ålder. Hur som helst tycks detta för mig vara en möjlighet att ta människors frihet på större allvar än det system vi lever med idag. För om vi tror att friheten att välja även är viktig för vår rörelses framtid, att det är en viktig beståndsdel i en frigörande gemenskap, då tror jag detta kan vara en väg framåt.

Gustav Gillsjö

Vikingstad