Rättighet till varje pris?

Vi måste få säga och skriva vad vi tänker, även i fråga om till exempel religion, (bortsett från hets mot folkgrupp) men måste vi verkligen få säga detta hur vi vill?

Svåra gränsdragningar, men frågan är angelägen. Och hur definierar man ett yttrande?

Bara en uppvisning av förakt

De som bränner böcker varken talar eller skriver. Så det handlar ju mest om ett beteende. Det kan man visserligen också säga om vissa teaterformer. Men där uttrycks ändå någon slags tanke eller handling. Vid ett bokbål sker bara en uppvisning av förakt där man i symbolisk mening tar död på ord, som någon annan skrivit. Det blir ett angrepp på den yttrandefrihet man säger sig försvara! Och man bidrar förstås inte till någon som helst dialog, diskussion eller kunskap. Själva kränkningen är syftet.

Om vi blev förbjudna att uttrycka oss i tal och skrift skulle vår demokrati falla sönder. Vi skulle förlora vår frihet, bli frustrerade och upprörda. Men hur många människor skulle fara illa av att inte få bränna kända böcker ­offentligt? Inte så många, skulle jag tro. Rätten att få bränna böcker kan knappast ses som ett djupt och äkta mänskligt behov!

En vanlig invändning mot att förbjuda bokbål är att vi inte ska låta andra styra över oss. Det är rimligt. Men man kan också vända på resonemanget. Ska vi avstå från att fatta ett visst beslut bara för att andra har förväntningar på oss? Då är vi ju inte heller fria!

Destruktivt bränna böcker

En liknande tanke, som ofta tas upp, är att vi inte kan förbjuda bokbål eftersom vissa ­regimer då kommer att kräva ytterligare saker av oss. Det är en begriplig, och kanske realistisk rädsla. Men ska vi låta oss styras av den?! Det är ju just bokbål det handlar om nu. Andra förväntningar/krav får man väl hantera när dessa eventuellt dyker upp.

Att bränna böcker är destruktivt. Det sårar och skadar. Jag hoppas att man kan hitta lagliga möjligheter att avstyra den sortens handlingar. Det handlar om anständighet och respekt.

Gunnel Miller Lövoll