Vänstern övergav klasskampen för woke

 Jag har haft samma tankar och skulle vilja utveckla resonemanget lite.

Filosofen Stephen Hicks ger en mycket klargörande beskrivning av hur vi har hamnat där vi är i sin bok Postmodernismens förklaring. Vi har fått lära oss nya ord som intersektionalitet, woke och cancel, normkritik och konstruktivism och den hårda vägen sett dem genomföras i praktiken. Det handlar inte bara om hbtq med tillhörande identitetsförvirring, utan om många områden i samhället där vi ser en mycket oroande utveckling. Person­påhopp i stället för saklig argumentation och ett flytande sanningsbegrepp, där min sanning är lika bra som din.

Vänsterns postmoderna syn

Vänstern i Sverige har tagit till sig den postmoderna synen på världen, och började på 1960-talet att omvandla samhället. Man insåg att den gamla käpphästen klasskamp inte längre fungerade som politisk drivkraft, utan bytte ut den mot engagemang för andra, mer eller mindre, utsatta grupper. Det intersektionella tänkandet definierade vissa grupper som offer, andra som förtryckare. I skolan skulle hierarkierna rivas och lärarna få en annan roll. Kunskapsförmedlingen ersattes av fostrandet av den nya människan, där det gällde för eleverna att konstruera sin egen verklighet enligt principen ”min kunskap är lika bra som din”. Värdegrunder och jämställdhetsplaner har blivit viktigare än faktabaserad kunskapsförmedling.

Andra rörelser i samhället som är färgade av postmodernt tänkande är till exempel Metoo, där män utmålas som förövare och kvinnor som offer. I Black Lives Matter blir färgade offer och vita förövare. Nu senast är det palestinierna som utsetts till offer för förtryckarstaten Israel. Om man inte till alla delar ställer sig bakom beskrivningen av problemen, utmålas man som rasist eller att man har fobier av olika slag, och man riskerar en mycket negativ reaktion i media.

Ett märkligt exempel på feltänk är, när den vite mannen beskylls för att ha uppmuntrat slaveriet. Visst har vita deltagit i den branschen, men den har funnits sedan tidernas begynnelse, och det var den vite kristne mannen, William Wilberforce (och några till), som fick stopp på eländet.

Kyrkans roll i en postmodern tid

Kyrkan borde verkligen studera den postmoderna filosofin och de konsekvenser den har fått. Den ställer sig som regel på den förtrycktes sida, men märkligt nog betraktas kyrkan av många som förtryckande.

Så vad göra? För att bevisa att vi verkligen inte står på någon förtryckares sida kan vi gå ganska långt när det gäller att kompromissa. Till exempel nu senast i frågan om samkönade vigslar, som lätt river upp konflikter i våra församlingar. Vad gör vi när det kommer krav på månggifte?

Konsekvenser av en polariserad samhällsdebatt

Man kan fråga sig hur länge vanliga, hyggliga människor i våra församlingar kommer att gå med på att bli kallade homofober, islamofober eller rasister. Problemet är ju att det inte räcker att vara för någon utsatt grupp. Man måste också vara emot den påstådda förtryckaren. Så ställs män mot kvinnor, svenskar mot invandrare, hbtq mot hetero, höger mot vänster, lärare mot elever och så vidare i en mycket destruktiv diskurs. De konstruktiva, nyanserade samtalen tystnar, och vi får ett alltmer polariserat samhälle.

Kyrkan har ett unikt och revolutionerande budskap formulerat av Paulus i Galaterbrevet kapitel 3, där han tar sig an tre stora konflikthärdar; ras, klass och kön. ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus”. Lösningen är inte kamp mellan grupper utan bekännelse till en större världsuppfattning.

Ett alternativ till den sekulära världsbilden

Denna dimension saknas, inte bara i den politiska vänsterns, utan hela den sekulariserade statens bild av världen. Nya testamentets budskap borde kunna bli sprängstoff i samhällsdebatten, om kyrkan kunde sluta huka under hoten från dem som vill tysta obekväma röster i media.

Historikern Tom Holland går så långt, att han menar att den framväxande kyrkan stod för en oblodig revolution i romarriket som slutade med att hela Europa kristnades, och vi byggde institutioner som vi i dag inte uppfattar som kristna, men som speglar mycket av den kristna etiken. Till exempel sjukhus, skolor och det sociala skyddsnätet. Skillnaden är kanske, att vi inte lägger tionde utan snarare tre gånger så mycket för våra gemensamma behov. Svenska medborgare simmar i kristet vatten i den svenska ankdammen, vare sig man är medveten om det eller inte. Vilket kanske talar för att kyrkans budskap trots allt är gångbart i samhällsdebatten om vi inte tar för mycket intryck av det postmoderna perspektivet.

Crister Andersson
Vårgårda