Varför hör jag inget rop på andlig väckelse?

En parallell till dagens situation i Sverige kunde vara den tid som föregick folkväckelsen under 1800-talets första hälft. Det omfattande spritmissbruket höll på att sänka landet i den djupaste misär. Generation efter generation dränktes i ett spritmissbruk som var sanktionerat från högsta ort. En arbetare kunde få 25 procent av sin inkomst från hembränningen och barn tröstades genom att få suga på en trasa indränkt i sprit.

Omvandlade Sverige från misär

Skräckhistorierna från denna tid är många och ohyggliga. I denna tid steg predikanter, kolportörer och hängivna lekmän fram och presenterade ett enkelt budskap om Jesus och inom något årtionde hade starka initiativ fötts; frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen, socialt hjälparbete, arbetarrörelsen och liknande som i grunden omvandlade Sverige från misär till ett av Europas mest framstående länder.

Det är dags igen nu. Våra kyrkor med sina ledare verkar på något sätt omedvetna om att nyckeln till ett Sverige som är på väg mot botten är andlig väckelse.

Under den avslutade kyrkokonferensen i Equmeniakyrkan hörde åtminstone inte jag en enda gång ett rop på andlig väckelse. Från andra kyrkor kommer också ganska otydliga signaler.

Behöver få se samma mobilisering

Vi behöver få se samma ­mobilisering av de omvända, brinnande lekmännen som kan finna en ingång i vår befolkning som förr. Vi tackar Gud för Sebastian Stackset men hur skulle det vara om vi la resurser och kraft på att träna hundratals med samma inspiration och ­Jesustro som vi kan gå ut i landet?

Resurserna finns. Montera ner de överadministrerade samfunden, frigör löner från våra församlingar, dra ner på kostnadskrävande verksamhet och träna, träna lärjungar som inte är rädda för att gå ut med evangeliet utanför kyrkobyggnaderna.

Jaha, tänker du kanske, här är ännu en av dessa andliga ­blådårar som tror att allt ­löser sig med väckelse. Efter mer än 55 år i tjänst som pastor och förkunnare tar jag gärna risken att bli betraktad som en sådan.

Det är inte för en viss kyrkas eller rörelses räkning jag vill tala. Jag hör om 13-15 åringar som blir lärjungar till de kriminella gängen, som ser upp till mördare som sina ledare, utrustas och beväpnas, sänds och offras på våldets altare och tänker att det enda svaret, den enda vägen är JESUS.

Om dessa unga har potential att bli så hängivna efterföljare, pekar inte det på att Jesus skulle kunna få bli deras ledare och att deras lärjungaskap kunde finna en ny inriktning?

Kom igen, kyrkoledare, ­biskopar, pastorer, ungdoms­ledare. Samla er till en krissammankomst för landet och låt en tydlig signal gå ut till alla: Vi måste få en väckelse, oavsett hur den gestaltar sig, vilken kyrka det än händer i. Kanske kan vårt land räddas då!

Peringe Pihlström