Krönika: Jag har fått berätta modiga ­människors historier

 Han visade mig hur mod kunde se ut: En rädd liten man med stort civilkurage. Intervjun var mitt allra första jobb för Svensk Veckotidning, en av Sändarens modertidningar.
Sedan dess har jag mött många modiga – och ibland rädda – människor som vågat stå upp för det som är viktigt och rätt i livet. Och jag har fått berätta deras historier. Historier som ibland endast har beretts plats just i Sändaren. Under pandemin intervjuade jag tidigare medlemmar från sekten i Knutby. Omskakande berättelser med människor som heller aldrig fått komma till tals tidigare. 

Progressiv och rakryggad redaktion

Men i Sändaren har de fått berätta och jag har varit så stolt över att, på frilansbasis, ha fått höra till en så progressiv och rakryggad redaktion. Jag har valt Sändaren och jag har fått berätta så mångas viktiga berättelser. 
När jag bodde i Stockholm och bevakade regeringsarbetet, var det så tydligt hur stor skillnad det var på presskonferenserna, fullsatt på finansdepartementets och nästan inga vid socialdepartementets. Det var de små, idédrivna tidningarna som också gav plats åt de viktiga men svåra och inte så ”sexiga” socialpolitiska frågorna. Tidningar som Sändaren. 
Som färdigutbildad journalist, ett par år efter mötet med Ingvar Bratt, valde jag att kasta mig ut i världen och inte att bli anställd på Svensk Veck, som vi sa. Men jag fortsatte frilansa vid sidan om, ibland utomlands för The Swedish Weekly – världens bästa namn! När den tidningen skulle läggas ned, inför skapandet av Sändaren, flyttade jag till Stockholm för att hjälpa till. 

Namnval i absolut sista stund

Skapandet av Sändaren minns jag som smått kaotisk, ny personal och ett namnval som gjordes i absolut sista stund. (Själv föredrog jag namnförslaget Alfa o Omega, minns jag.) Ett par artiklar, signerade mitt flicknamn Lindblad, från tidningens första nummer speglar hur stark den internationella och agiterande närvaron var i tidningen. Utan att spara på krutet uttalade sig de intervjuade om riskerna för gränser mot tredje världen, ifall Sverige anslöt sig till EG, och om ”gangsterregimen” i Burma. I Sändaren rymdes frågor som andra media inte brydde sig särskilt mycket om. 
Jag har förstås också skrivit om sånt som sker inom vår egen kyrkas väggar. Det mesta är positivt, underbara initiativ och kärleksfullt arbete. Men jag har även skildrat brott, sexuella övergrepp, förtryck mellan kön, sexuell läggning, maktfullkomlighet och sektliknande tillstånd i olika församlingar. Och det har fått fler att signalera till mig om saker som skaver eller är fel i församlingar där det inte alltid finns utrymme och mod att protestera. Då har Sändaren varit så viktig. Och vore viktig alltjämt. Just nu har jag tre tips liggande på mitt bord, berättelser som aldrig blir berättade här. Jag hoppas att de bereds utrymme någon annanstans. 

Viktigt med samfund och samfundstidning

För var det något jag lärde mig av Knutbyhistorierna så var det hur viktigt det är med ett samfund och en samfundstidning att föra debatt i men också för att föra samman, granska och vara kyrka tillsammans. Så har Sändaren fungerat. 
Jag tackar min underbara konfirmandpastor Carl-­Göran Ekberg som från början sammanförde mig med min kära, mångåriga kollega Christina Larsson, och som ledde till en frilansstart som kolleger avundats mig. Det är 36 år sedan min första intervju, en svindlande tidsrymd. Jag var en gång med om att säga farväl till Svensk Veck. Sorgen att säga farväl för gott till Sändaren är smärtsam. 
Tack Pelle, Robban och alla andra för våra roliga år ihop. Tack alla läsare, tack för alla möten och intervjuer. Tack för allt viktigt arbete jag fått berätta om. Glöm aldrig hur viktigt det är att prata om det som är väsentligt även när det är svårt. Ge civilkuraget utrymme även när bud­bäraren är rädd. Låt samtalen leva. 

Anna Hagnell 
krönikör om medier och kultur  i Sändaren