”Min forskning utgår från mina förfäders syn på världen”

Upolu Luma Vaii från Fiji, professor i teologi och etik, är brutalt uppriktig när vi ses för en intervju under Equmeniakyrkans konferens i augusti.  
Han anses vara en av världens ledande experter på klimatförändringar, med fokus på Stilla havs-regionen. Men han arbetar brett med både teologi och klimat i sin forskning. Hans utgångspunkt är ursprungsbefolkningarnas livsstil och tro, något han understryker med traditionell klädsel och bara fötter. 
– Klimatexpert vet jag väl inte, inleder han blygsamt. Men jag är definitivt klimataktivist, en akademisk aktivist. 
– Min forskning utgår från mina förfäder, och deras kollektivism, där relationer mellan folk, land och hav står i centrum. Det är diametralt motsatt till den västerländska individualismen och endimensionella syn på livet. 

Livsstil faller sönder

Hans seminarier handlar om hur denna livsstil nu hotas och faller sönder, och att förändringarna är extra tydliga och svåra för folket på söderhavsöarna, där själva tankegodset kretsar kring jorden de ärvde.
– Det har med vår skapelsetro att göra, säger professor Vaii och förklarar att ”varje hjärtslag ligger i marken.” 
Denna mark som man nu i många fall tvingas flytta från. I Samoa, där professor Vaii numera bor, kommer man till exempel att tvingas flytta stadskärnan, där bland annat metodistkyrkan ligger. 
Upolu Luma Vaii, som också är ordinerad metodistpastor, berättar om planeringen som pågår sedan många år tillbaka, liksom själva arbetet. 
– Alla måste bidra och vi måste samarbeta för att klara oss. För många av våra öar är redan på väg att sjunka. 
Som Kiribati och Tuvalu.

Havsytan stiger

– Där har man redan byggt murar mellan träden och flyttat en del av de boende. Det är realiteter när havsytan stiger. 
Medan han berättar om utmaningarna som möter de befolkningar som tvingas flytta visar han bilder på den blå havsytan under vilken de fem sjunkna öarna kan anas. Den sista, Nusa Ivili, försvann år 2011. 
Många av ö-ländernas regeringar kämpar nu med frågan om hela befolkningar ska flyttas eller stanna kvar och kämpa, trots översvämningar, allvarlig torka och brist på färskvatten. Detta blir extra besvärligt för öar som också ligger i ett geopolitiskt känsligt område som stormakterna slåss om. Ett exempel är det lilla ölandet Kiribati, som för några år sedan klippte banden med Taiwan och vände sig mot Kina som kunde erbjuda finansiell hjälp. 

Vilka räknas som klimatflyktingar?

På individnivå finns frågan om hur klimatflyktingar tas emot, och vilka som räknas dit.  Som Ioane Teitiota från Kiribati som i media ibland räknats som den första klimatflyktingen. Han sökte han sig till Nya Zeeland med motivering att miljön i hans hemland blivit otrygg, med brist på dricksvatten och konkurrens om mark. Men Nya Zeeland nekade honom asyl och skickade tillbaka honom till Kiribati år 2015. Han vände sig då till FN:s kommitté för mänskliga rättigheter som gav Nya Zeeland rätt. Ioane Teitiota, svävade inte i omedelbar livsfara. Men FN-organet underströk ändå att klimatförändraringen utgör ett allvarligt hot. 
Situationen har knappast blivit bättre sedan dess, och Amnesty International understryker att ett land behöver inte vara helt översvämmat för att livet ska bli mycket svårt för invånarna. 

Problemen kan hanteras på olika sätt

Men de här problemen kan bemötas och hanteras på olika sätt, förklarar professor Vaii. Han berättar om invånarna från Vaitupu, en av Tuvalus åtta korallrevsöar, som numera bor på ön Kioa, utanför Fiji. 
– Den tuvaliska regeringen köpte ön redan 1947 och människorna från Vaitupu fick flytta dit, tillsammans med sin unika kultur och sina sedvänjor, när deras gamla hem blev obeboeligt,
Men så väl går det inte alltid. I många fall blir de som tvingas flytta inte tillfrågade om hur den nya byn ska se ut. 
Och förutom tekniska, psykologiska, finansiella, politiska, sociala och andliga problem går flyttarna ofta så fort att människorna har svårt att hinna vänja sig vid tanken på ett förändrat liv.  

Radioaktivt avfall

Andra problem följer också i klimatförändringarnas spår. Som Runit Dome på Enewatak-atollen där USA byggt in radioaktivt avfall från atomprover. Denna kupol har börjat erodera på grund av det stigande havsvattnet, och fortsätter förfallet kan konsekvenserna bli ödesdigra. 
Att  sprida kunskap om klimatpåverkan och dess konsekvenser, att kyrkornas pastorer och lekmannaledare är utbildade i eko-teologi så att de på djupet förstå relationen mellan, Gud, natur och folket, understryker han. 
– Klimatförändringarna måste integreras i lokal och traditionell kunskap. Både i teologiska utbildning, liksom i vanliga skolor. Det står i Tuakoi lei-deklaratioen som vi Stillahavs-pastorer gemensamt antagit.