Lasse Svensson och Joakim Hagerius tackades av i Immanuelskyrkan. Foto: Lina Bronson
PERSPEKTIV. När Lasse Svensson och Joakim Hagerius tackades av i Immanuelskyrkan Stockholm i förra veckan är det lätt att bländas av den ekumeniska mixen. Kanske var det förresten den blivande påven som klev först ut i hyllningsskaran. Men det är något annat som ger den bästa eftersmaken.
Anders Arborelius närvaro fick nog för övrigt Svenska Kyrkans representant att skruva på sig lite, då hela biskopskollegiet inte kunnat ändra sitt schema. Påven verkar vara mer frikostig med håltimmar.
Talare efter talare avlöste varandra och ett stod klart: Såväl Joakim Hagerius, sammanfattad med sin skärpa, och Lasse Svensson sammanfattad med sin värme har satt djupa spår i och utanför sitt samfund.
Inte märkligt att fokus hamnade något mer på Svensson. Tills nyss var han ju den ende kyrkoledaren i Equmeniakyrkans historia.
Missade att haja till
Bland alla goda saker missade jag att haja till på det kanske bästa, men blev uppmärksammad på detta efteråt.
Visst var det profetiskt, det Arne Fritzon sa, sade Gustaf Björkman, enhetschef ordinerade medarbetare på Equmeniakyrkan.
Värdigheten! Du hjälpte oss ut ur fällan att alltid uppfattas värdiga, Lasse! Nej det var inte exakt så Arne formulerade sig, men andemeningen var sådan och när Björkman hjälpte mig att hitta nyckeln nådde orden också mig.
Fällan för en kyrklighet som kommit att bestå av andra, tredje, kanske fjärde generationens baptister, missionsförbundare och metodister är att bli alldeles för ”värdiga”.
Våra samlingar är ofta en uppvisning i lyckade människoliv. Åtminstone utåt. Ibland till den grad att det yttre blir viktigare än det inre.
Prestigelösheten ett signum
För Lasse blev prestigelösheten ett signum. När frun Anna (välsignad vare hennes insats för sin man) avslutade sittningen med ett tacktal visade hon ett foto med Lasse och förra kyrkoledarkollegan Sofia Camnerin. Camnerin ser så normal ut man kan intill en man i peruk och ett leende från ena sidan till den andra.
Arne satte fingret på något viktigt som inte bör gå förlorat när Lasse Svensson nu styr kosan söderut för att ta över som regional kyrkoledare i Syd; När vi arbetar med frågor som vi bokstavligen tror kan betyda liv eller död bör vi inte glömma att det också är en allvarets sak att kunna bjuda på sig själv, leva med sina brister och inte göra allt för att dölja dem bakom masker av seriositet – värdighet.
Vi är trots allt människor vars liv är fyllt av både tårar, sorg, smärta, skam men också översvallande glädje. Av ömsöm ovärdighet, ömsöm värdighet.
Kristus ovärdiga ögonblick
Men så uppstår hela den kristna värdigheten i Kristus ovärdiga ögonblick på ett kors, och fångas in i det mest värdiga och uppmuntrande som Jesus kunde ha sagt till den hopplöse rövaren som hängde intill;
I dag ska du vara med mig i paradiset.
Både i människor och samfund behöver alla sidor härbärgeras. Budskapet om en himmel öppen för alla förkunnas.
Kanske är det Lasse Svenssons stora eko in i rörelsen efter tolv år som kyrkoledare – att han ständigt påminde om detta. Så bra att Arne Fritzon var uppmärksam nog att sätta ord på det. Och att Gustaf Björkman hörde. Nu har jag själv skrivit det så att detta goda budskap inte faller i glömska;
Du är värdig att finnas i vår gemenskap av lika värdiga och värdiga församlade. Låt ingen intala dig något annat.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR