Dopaminhjärnan håller oss fångna i ekokammare

Av de studier som finns tillgängliga tyder det mesta på att hög skärmtid försämrar sömn, gör oss mer asociala och ökar risken för stress och depression.

"Popcornhjärna"

Under flera år har det också talat om den dopamineffekt, ”popcornhjärna”, som uppstår när vi hela tiden får information till oss att reagera och eller agera på. 
Vi blir beroende av att se vilka som klickat  våra senaste inlägg i sociala medier, en nyhetsflash eller bara för att se om någon någonstans skrivit eller yttrat något vi starkt gillar, eller ogillar.
Skärmen åker upp i tid och otid. Eftersom det ändå gått 30 sekunder sen den senast kollades, kan det ju faktiskt ha dykt upp något nytt.
Som vuxna har vi ett ansvar för barns välmående och kanske är det som folkhälsominister Jakob Forssmed säger att vi, särskilt vi svenskar såklart, efterfrågat en myndighets tunga argument för att få det att hända.
Trist, möjligen sant.

Borde gälla alla

Faktum är annars att de här restriktionerna borde gälla också oss som är över 18, och inte längre klassas som unga. Men vår hjärna är historiskt sett purung i förhållande till den storlek på informationsflöde som våra smarta skärmar ger oss tillgång till. 
Men det värsta med smartphonens inträde är inte det ständiga informationsflödet, utan det likriktade.
Algoritmerna lär sig vad du reagerar på, föser ihop dig med likasinnade och ekokamrarna befästs. 
Det finns inte längre något givet behov av att sträcka ut händerna för att på riktigt förstå varandras ståndpunkter. 
Men tänk om vi såg något vi inte gillade, och istället för att skapa en medhållande diskussion i våra givna grupper, tog ett andetag och ringde den som tycker eller tänker olika. Bara för att på riktigt förstå. Dopaminhjärnan kommer inte att tacka oss, men kanske våra sammanhang och det samhälle vi befinner oss i.
Men så är jag också samtalsextremist.