Valvindar. Ytterhögerns framfart har varit EU-valets stora tema. Och är i fokus för den dramatiska utvecklingen i Frankrike inför det nyval som Macron utlyst. Trots att det ser ut som kaos har vi något att lära av fransmännen.
En av EU-valets stora paradoxer är vänstervågen i Norden samtidigt som ytterhögern avancerar kraftfullt på kontinenten. Betyder detta att vi tycker så olika? Nej, det handlar snarare om att vi lever med regeringar av olika färg och att EU-valet är tillfället att visa missnöje med dessa.
Lägga in backen i klimatpolitiken
I Sverige har Tidöpartierna satsat på kraftigt sänkta ambitioner för klimatpolitiken. Oavsett hur populistiskt deras bensinutspel är – att lägga in backen i klimatpolitiken gillas inte av svenskarna. Klimatet var också svenskarnas viktigaste fråga i EU-valet och en majoritet av oss valde att protestera mot Tidöpartierna och premiera Miljöpartiet, eller kanske miljöpartierna, eftersom Vänsterpartiets kryssmagnet Jonas Sjöstedt också gick till val på klimatfrågan.
Frågan är om inte Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet borde byta till den Gröna gruppen i EU-parlamentet. I det slamriga kaféet i parlamentet fångar jag upp att Vänsterns grupp i EU-parlamentet har problem. Det handlar om vissa ledamöters inställning till Ryssland, och gissningsvis också Hamas. En av den franska vänsterns frontfigurers vägran att entydigt fördöma Hamas som en terrororganisation var också det som splittrade den franska vänstern för ett drygt halvår sedan. Nu försöker de lappa ihop sitt samarbete för att kunna motverka en seger för Le Pen i det franska nyvalet.
Hantering av högernationalismen
En sak man kan konstatera är hur olika vi i Sverige hanterat högernationalismen jämfört med exempelvis Belgien eller Frankrike. 1991 kom Ny demokrati in i riksdagen och Bengt Westerberg reste sig ur tv-soffan. 2010 kom Sverigedemokraterna (SD) in i riksdagen. 2014 ingicks decemberöverenskommelsen (DÖ) som skulle hålla SD utanför inflytande, men den kritiserades hårt av delar av den etablerade högern. Sara Skyttedal gick i bräschen för den kritiken och firade med champagne när DÖ var död. 2022 installerades Tidöregeringen på Rosenbad.
Macrons och Lööfs strategi mot ytterkanterna
I Frankrike under samma period har Le Pens parti fortsatt att växa och fick över 30 procent av rösterna i EU-valet, vilket ledde till Macrons drastiska tilltag. Han ger fransmännen en chans att tänka efter en gång till: Menar ni verkligen allvar med detta, eller kan vi enas om ett annat program som håller ytterkanterna utanför inflytande? Precis som Annie Lööf drar Macron likhetstecken mellan ytterkantshögern och ytterkantsvänstern. Det kan vara valtaktik. Extremhögern betraktas alltjämt som ett allvarligare hot mot Republiken än extremvänstern. Att skydda Republiken är utgångspunkten i Frankrike när man går samman för att bilda fördämning (barrage) mot extremhögern som hotar Republikens grundläggande värden: Frihet, jämlikhet och solidaritet.
Belgien och sanitetsspärren
I Belgien tillämpas på samma vis en sanitetsspärr (cordon sanitaire) mot extremhögern och principen är ett levande begrepp i EU-parlamentet. Vilken strategi som är den rätta är oklar, givet att ytterhögern går framåt oavsett om den hålls utanför eller släpps in i maktens korridorer.
EU-valet blev förvisso en näsknäpp för SD i Sverige, men partiet har på kort tid fått ett avgörande inflytande över svensk politik, både direkt och indirekt. Det finns en upprördhet över Tidöpolitiken, rentav förtvivlan. Men den svenska pragmatismen och konsensuskulturen tycks vinna över principfasthet, även när de mest grundläggande värdena står på spel. Som frihet, jämlikhet och solidaritet.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR