Tack Åke Jonsson för ett bra och klargörande inlägg (Sändaren 37/2024). Jag känner mig helt hemma i beskrivningen av ” liberalteologin” som du ger, men jag har också känt att jag inte riktigt kunnat ge Jesus en så stor plats som han förtjänar och förstå var han fanns i sammanhanget.
Inte förrän jag för några år sedan kunde se julens och påskens speciella budskap och inkarnationen i dess rätta ljus och förstå innebörden – att Gud blev människa genom Jesus. Det var då det blev ett helt evangelium för mig.
Det har nog inte predikats och talats så mycket om detta i våra sammanhang som det borde. Och det har väl i sin tur med bibeltolkningen att göra. Att tro har mer förknippats med att det ska vara rent påtagligt sant i stället för att ta in att tro också är tillit. Att se det som ett mysterium är inget som sagts så det hörts, förrän ärkebiskopen sa det som den naturligaste sak i världen. Det lättade för mig.
Jesus behöver ta större plats
Jag har mest sett Jesus som någon som gick omkring, gjorde väl och hjälpte alla och det är väl värt att efterlikna, och det sociala evangeliet med sammanhängande mission har fått en lovvärd plats. Men budskapet om att Guds närvaro redan finns hos oss alla och i hela skapelsen, antingen vi är medvetna om det eller inte, det behöver det predikas om mycket mer, och där behöver Jesus ta större plats än han fått göra förut, åtminstone i Equmeniakyrkan, men det gäller att hitta det på ett för oss naturligt uttryckssätt.
Els-Mari Borg
Rimforsa
LÄGG TILL NY KOMMENTAR