Hoppfullhet. I vårt samhälle i dag finns en utbredd ton av hopplöshet och mörker, kyrkan måste fortsätta att i ord och handling värna bärandet av hopp.
De senaste månaderna har jag återkommande i olika sammanhang hört kommentarer som ”vem vet hur det blir med tanke på hur det ser ut i världen”. Samma känsla återfinns i nyhetsrapportering, med formuleringar kring barnsoldater som dödar på beställning och ödesmättade beskrivningar om klimathotet för att ta några exempel. Även i den senaste partiledardebatten så fanns det dystopiska tongångar hos flera partiledare. Allt detta finns tillgängligt i våra telefoner dygnet runt. Öppnar vi sociala medier så finns våld och konflikter framför våra ögon.
Upprördhetens algoritmer
Jag tror vi ofta gör vad vi kan för att slå det ifrån oss. Men det skapar en tyngd som vi bär med oss. När du tänker efter, när hörde du senast någon tala hoppfullt om framtiden?
Dessa känslor göds också av sociala medier. En viktig parameter för hur Facebooks algoritmer styrs är engagemang, och det har visat sig att det sker främst genom att väcka vrede och avsky. Vill du få mycket kommentarer så är det bästa du kan göra att skriva något upprörande. Detta faktum tenderar att vi på sikt också blir mer upprörda också i vår vardag, för vi är vana att få det beteendet bekräftat på sociala medier.
Att utmana hopplösheten
Men det finns röster som vill utmana denna verklighet, som vill få oss att inte stanna i upprördhet och hopplöshet. Den bortgångna professorn Hans Rosling var en förebild i att utmana vad som ansågs vara vedertagna sanningar med fakta. Om du lyssnar till när hans son, Ola Rosling beskriver varför han ser positivt på utvecklingen så utgår inte han ifrån de problem vi ser i dag utan menar att framtiden är ljus eftersom människor har förmågan att fantisera om en annan verklighet. Vi kan föreställa oss en annan framtid och få det att hända.
Är inte det lite kittlande? Tanken på att vi har möjlighet att skapa förändring! Vi har den unika förmågan att kunna föreställa oss att en annan värld är möjlig. Vad händer med oss om vi funderar mer på vilka möjligheter vi har än att fundera på vad vi inte har?
Motstånd mot hopplöshet
Som kristna bär vi på ett hopp att världen en dag ska förändras, att Gud ska komma tillbaka med fred och rättvisa. Ur ett bibliskt perspektiv är inte tro bara en diffus känsla utan att vänta på Guds ingripande är en aktiv handling, ett motstånd mot hopplöshet och apati.
Ett gammalt talesätt är att hoppet är det sista som överger människan, men jag tror att vi också behöver odla och nära vårt hopp i tider av mycket hopplöshet. Det ligger i kyrkans grunduppdrag att bära hopp, så hur kan det gå till?
Konkreta handlingar som ger hopp
Jag tror att det dels handlar om att tala om att en annan värld är möjlig och påminna om tron på en Gud som griper in i våra liv, som också har lovat att återkomma. Att påminna varandra om människans förmåga att göra gott och kämpa för förändring.
Jag tror också att hopp är något konkret som vi gör tillsammans. En rumänsk tiggare utanför Ica som inte har något att äta får nytt hopp om vi ger hen lite mat, en uteliggare får hopp att klara vintern om den får en skänkt vinterjacka. En tonåring tyngd av oro och ångest kan få nytt hopp när vi avsätter tid för en fika och ett samtal.
Vår framtid behöver inte vara vad vi ser nu, vi är inte dömda till att utvecklingen måste fortsätta på samma sätt. Vi har en plats och ett utrymme att påverka vår morgondag, kyrkans röst om hopp och en framtid behövs nu mer än någonsin.
Kristin Flodström
biträdande generalsekreterare Equmenia
LÄGG TILL NY KOMMENTAR