För 40 år sedan konfirmerade jag mig. Vår familj var aktiv inom den lokala missionskyrkan så det var ett naturligt val för mig, istället för Svenska kyrkan som mina klasskamrater valde.
Jag kommer inte ihåg så mycket mer än att min kyrkbästis var med och kanske ett par flickor till. Det blev en ganska liten grupp den säsongen.
En sak jag dock aldrig kommer att glömma var när pastorn sade att homosexuella var besatta av djävulen.
Jag hade alltid känt mig annorlunda i jämförelse med mina vänner och skolkamrater. Jag var mjuk och snäll för att vara pojke och passade aldrig riktigt in någonstans. Jag fick ofta kommentaren att jag var som en tjej, från både barn och vuxna. Vid 14 års ålder visste jag helt säkert att jag var homosexuell. Jag kände ingen attraktion till tjejer och fick lätt små förälskelser i killar som var populära i skolan. Om någon av dem var snäll mot mig blev jag direkt kär i smyg.
Besatt av djävulen
Tänk då hur det kändes att höra att den logiska förklaringen till detta beteende var att jag var besatt av djävulen.
Dessa hemliga känslor och den kärlek jag kände för pojkar var inte bara fel och skamlig, som ofta påpekats av samhället som så, det var även djävulskt och betydde att jag skulle brinna i helvetet i all evighet.
Jag hade mardrömmar om detta ända tills jag var närmare trettio. Drömmen var ofta densamma. Det var prästliknande varelser som hetsade mig att skriva ned böner och bibelverser med fjäderpenna och bläck för att mota bort den hotfulla besten som fanns inom mig. Jag vaknade alltid kallsvettig och vettskrämd.
Att somliga tror att detta är något man väljer är otroligt förbryllande för mig.
Kräkas upp svart klump
Prästen fortsatte sedan och berättade att han hade träffat flera homosexuella som hade blivit hetero efter att ha blivit pånyttfödda som kristna. Detta fyllde mig med hopp. Kanske skulle jag kunna bli normal bara jag tog emot Jesus. Jag föreslog för mina föräldrar att vi skulle gå till väckelsemöten i flera år efter detta. Jag trodde och hoppades att det var platsen man riktigt ordentligt kunde ta emot Guds ande. Jag fantiserade om att jag i en dramatisk scen under ceremonin skulle kräkas upp en svart klump som skulle vrida sig och förkolna på marken. Sedan skulle jag vara glad och lycklig som alla andra, inte en besatt, hemsk varelse som skulle drabbas av den så kallade “bögpesten” man hörde om på nyheterna.
Jag hade ofta känt av Gud och hans hjälp tidigare i livet men efter detta förstod jag att Gud ville nog inte ha med mig att göra. För givetvis blev det aldrig något väckelsemöte, eller någon omvändelse, eller exorcism.
Nära att svimma
När vi sista dagen av konfirmeringen skulle säga trosbekännelsen framme vid altaret i kyrkan, var jag nära att svimma. Jag blev blek och illamående och ramlade nästan omkull. Mina föräldrar och andra trodde att jag bara var nervös för att stå framför hela församlingen. Men jag kände innerst inne att jag inte var värdig den bekännelsen.
40 år senare kämpar jag fortfarande med den lilla 14-åringen inom mig, som är livrädd för både djävulen, Gud, präster och helvetet. Hur ska jag kunna övertyga honom att han är perfekt, precis som han är? Att han är en underbar liten kille som har oändliga mängder av kärlek att ge och få.
Kanske när han är övertygad, kan jag lära mig att förlåta den där prästen som antagligen bara var rädd för några känslor han själv känt någon gång i livet. Något han känt skräck och rädsla för och sedan försökte bli av med genom att sprida det vidare till oskyldiga 14-åringar.
Kanske då får du min förlåtelse pastorn.
Lars Olofsson
London
LÄGG TILL NY KOMMENTAR