Korpen från framtiden

 I förhållande till era väldiga skogar är min Aalborglund pytteliten. (Det ordet är så bra, man kan höra precis vad det betyder, så jag använder det också här hemma i pyttelilla Danmark.)

Så snart vi har kommit upp över krönet slås jag av förundran över att det vilda livet sträcker sig ända in i staden. Här går jag under majestätiska bokträd som en gäst i naturens under. Fåglarna hälsar mig välkommen. En vacker kör. Härlig. Ljuv. Skön. Ända tills den plötsligt avbryts av ett ljud som skrapar i hörselgångarna.

Förutseende köpmän 1898

Jag stannar upp, lyssnar till det underliga ljudet och funderar på hur några förutseende köpmän 1898 planterade en skog på denna jordlott och överlämnade den som gåva till staden Aalborg. Det är 126 år sedan de satte de små plantorna i jorden en efter en. Hur långt framåt tänkte de? Tänkte de på mig och mina barn och barnbarn? Såg de mig stå här år 2024 och lyssna till ljudet av en av de mest fantastiska fåglar som finns? En fågel som är klok och som befinner sig så högt upp på rangstegen att två fåglar kan (lyckligtvis för oss) jaga en flock på flera tusen råkor på flykt? En mytologisk fågel. En fågel som kan tala tvärsigenom tider och kulturer.

Lyssnar på korpen

Ja, det är korpen jag står och lyssnar på. Den sitter i ett av de få lärkträden, högst upp i toppen. Jag tror att det är hannen – rösten är mörk. I ett annat lärkträd finns boet.

Det här måste vara det par som vi är bekanta med. Om han har ett hack i vingen är det han, men jag ser honom inte tillräckligt tydligt när han börjar flyga i cirklar över trädtopparna.

Djurens och växternas skog

Jag hör bilar, och jag hör barn där bortifrån skolgården som ligger i närheten. Jag ser vattentornet och andra byggnader som är skapade av människohand. Men det är jag, människan, som är på besök. Det här är inte min skog. Den är djurens och växternas.

Det är jag, människan, som är på besök. Det här är inte min skog. Den är djurens och växternas.

Köpmännen måste ha tänkt på naturen och på andra generationer. De måste ha sett livet framför sig, de ville hylla det. Ge glädjen vidare till andra människor. Påminna oss om skapelseverket. Att plantera ett träd är en religiös handling – det kommer jag att tänka på när jag står i det som många också kallar Guds katedral.

Ni har många träd i Sverige. Det vet jag. Ert land är täckt av industriskog. Skogar som min, med många olika slags träd, skulle ni behöva många fler av. Särskilt i närheten av människor som behöver påminnas om vem det är som har skapat allt.

Plantera för framtiden

Jag tror att det är väldigt enkelt. I stället för att tala om klimatkris kan man göra som köpmännen här gjorde för 126 år sedan: plantera ett träd som resulterar i fågelliv så att våra barnbarnsbarnbarn också kan få höra korpen tala. Kanske är det ett tacktal den håller här på morgonen?

Charlotte Rørth
journalist och författare