Bredden är bra men inte målet för Equmeniakyrkan

På 70- talet och in på 90 talet ­rasade en konflikt i den kanadensiska staden Quebec mellan en fransktalande minoritet och en engelsktalande majoritet. Den kanadensiska regeringen tyckte sig se att konflikten i första hand handlade om att den fransktalande minoriteten kände sig orättvist behandlade med avseende på ojämlik fördelning i samhället med avseende på demokrati och mänskliga rättigheter. Den kanadensiska regeringen gjorde därför ändringar i stadgar och tillförde resurser för att ge minoriteten lika rättigheter som den engelsktalande majoriteten åtnjöt. Men trots dessa ambitiösa förändringar tycktes konflikten bara förvärras.

Filosofen Charles Taylors analys

Då kallades den kanadensiska och katolske filosofen Charles Taylor för att bistå med sin politiska filosofiska och teologiska kompetens för att djupare förstå vad som stod på spel i denna konflikt som också berörde honom djupt, eftersom den också pågick i hans egen hemstad. Taylors analys kom att resultera att konflikten fick en annan riktning än vad de flesta väntat sig. Vad han kom fram till var att den fransktalande minoriteten främst inte ville ha var mer demokratisk rättvisa och lika rättigheter. Det man vill ha och kämpade för handlade i stället om något mycket djupare, nämligen: att få erkännande för den man är.

Vikten av erkännande för en kulturell särart

Ett sådant erkännande av den fransktalande minoritetens unika värde och identitet skulle också synliggöra på vilket sätt inte bara den fransktalande minoriteten kunde tolereras som särart som fått lika rättigheter. Utan vad Taylor såg var att minoriteten ville få erkännande från den kanadensiska regeringen och samhället att man var djupt beroende av minoritetens kulturella särart för att alls kunna skapa och bygga ett godare och sannare samhälle.

Relevansen för Equmeniakyrkan

Vad har då detta exempel med Equmeniakyrkan att göra? Ja, det är få saker vi talar så odelat positivt om som en god del av vår självbild som kyrka, som att vi förmår att hantera och omfatta ”bredden”. Den senaste tidens debatter både före och ­efter vårt kyrkoledarval i Equmeniakyrkan har dock visat på den viktiga insikten om att vi ännu inte förmår att erkänna varandra och ta till vara särarten hos varandra.

Vi har varken de teologiska praktiker eller för den delen ”heliga vanor” som hjälper oss att tillägna oss den kulturella teologiska kännedom som krävs för att i praktiken ta till vara våra traditioners olikheter som resurs i det gemensamma uppdraget som kyrka. Det är en sak att konstatera att vi i vårt samfund består av många traditioner som ger oss bredd. Exempelvis består vi av karismatiska, evangelikala, liberalteologiska, evangeliska teologiska fromhetstraditioner. Många gånger korsningar och sammanflätningar av dessa. Det är bredden. Men att dessa lever sida vid sida är faktiskt inte målet.

TIllvarata styrkorna

Den stora frågan nu handlar om att ta tillvara styrkorna i dessa särarter på ett sätt som gör att det tillför vårt gemensamma uppdrag som kyrka en mångfald av sätt att nå människor med evangelium. Det förutsätter att vi också måste erövra en kulturell och teologisk djupkännedom om varandra som krävs för att verkligen kunna erkänna varandra i de unika identiteter som dessa fromhetstraditioner utgör.

Behovet av ett praktiskt ledarskap för att nå målet

Det räcker inte längre att bara hänvisa till Equmeniakyrkans teologiska grund. I praktiken behöver Equmeniakyrkan och det ledarskap vi nu har visa på hur och vad det är som gör oss beroende av varandra för att bli den kyrka vi vill vara. Det är med ett sådant erkännande av särarten som vi också kan vara olika och samarbeta, ja till och med vara oense och samarbeta. För det är inte bredden som är målet i sig, det är Kristus.

Att inte bara tolerera och acceptera bredden i en kyrka, utan att verkligen erkänna den genom att se vårt djupa beroende av varandra, ja ta tillvara varandras särarter som gåvor, innebär inte att vi själva kan undvika att själva vara beredda att förändras. Frågan om erkännande handlar i grund och botten om att vi också måste inför varandra förmedla våra egna teologiska traditioners gränser och begränsningar. Det är bara så vi paradoxalt kan bli gränsöverskridande.

Erkännande som en ömsesidig process

Erkännande består inte bara i att en part kräver utan att själv måsta möta sina egna tillkortakommanden, utan erkännandet som autentisk praktik bygger på att vi är så trygga i oss själva att vi också kan erkänna våra egna perspektivs brist på ett sätt som gör att en annan tradition beroende på kontext kan göra det bättre.

Jesus som förebild för teologisk bredd

Här tror jag att vi verkligen kan ta hjälp av Jesus som en briljant praktiserande teolog och människa som beroende på sammanhang också ser teologi och tro både som färskvara och verktygslåda i mötet med människor. I vissa möten är Jesus ”liberalteolog” det är människans vara, existens, gränser på liv och död som står på spel. Han bemöter inte detta med under och mirakel, utan genom dialogen synliggör Jesus vem han är. Ibland visar han vem han är genom just profetiska tilltal, helanden och underverk, men som han inte gör för undren skull, utan som ett särskilt språk för att visa vem han är och hur Guds rike ger mål och mening.

I mötet med fariséer och överstepräster kan likt den moderna evangeliska teologin använda läran och skriften för att ge den ny mening och visa på nya överraskande tolkningar. Jag kan fortsätta räkna upp exempel på hur Jesus i sin teologiska bredd, kombinerar kulturell, sovcial, relationell och kontextuell kännedom för att synliggöra Guds rike och vem han är.

Hur kan vi nu i Equmeniakyrkan synliggöra särarten och tillvara ta den så att vi undviker endera teologiska stuprör eller ett generellt tal om bredden som i praktiken osynliggör rikedomen i vår kyrkas olika teologiska fromhetsriktningar. För de är sannerligen en gåva, som har en inneboende kraft för oss att vara ett trofast gensvar på vem Jesus Kristus är.

Ulf Bergsviker
doktorand och pastor