Oroande antidemokratisk utveckling i Equmeniakyrkan

Det som för oss varit en självklarhet och som levt i föreställningen att demokratin av sin egen inneboende styrka skulle växa sig stark genom att ta över i länder som dominerades av andra och mera totalitära system genom att ”majoritetens vilja skulle slå igenom” vi får nu en allvarlig bakläxa när det gäller våra föreställningar. Plötsligt så står vi inför att inse och ta till oss att vi varit naiva – aningslösa. Smärtsamt på flera plan både individuellt och nationellt såväl som globalt. Demokratierna är på tillbakagång och i ”självklara” demokratier gör sig tendenser av annan karaktär gällande på ett skrämmande sätt.

Måste värnas aktivt

Samtidigt kan vi uppfatta signaler som uttrycker att totalitära ideologier fångar allt fleras uppmärksamhet och att rörelserna gör sig gällande allt tydligare också i vårt land. Plötsligt står det klart för oss att demokratin som organisationsmodell måste värnas aktivt och det kräver mod och civilkurage av oss på samma sätt som det gjorde för pionjärerna som utmanade totalitära ideologier och organisationsmodeller.

Frikyrkans roll i demokratins förankring

Frikyrkan som växte fram blev en del av den folkrörelsemobilisering som tog sig uttryck i bland annat också nykterhetsrörelsen och fackföreningsrörelsen. Dessa byggde upp sina organisationer utifrån demokratiska ideal och värderingar, alla skulle ha en likvärdig röst inte bara genom röstningsförfarandet utan också i yttranderätt och frihet. Det var en tydlig markering av allas lika värde och betydelse. Frikyrkorörelsen med sina demokratiska ideal blev en stark kraft i förankringen av demokratin i statsordningen.

Teokratiska tendenser inom frikyrkorna

Det har väl hela tiden funnits företrädare för ett teokratiskt synsätt i samfunden och församlingarna, i synnerhet i grupperingar som vuxit fram som ”förnyelseuttryck”, men något större genomslag har inte detta synsätt fått i de etablerade frikyrkorna. Om jag lägger fokus på Equmeniakyrkan som växt fram ur de tre gamla frikyrkorna med tydlig bas i demokratisk tradition uppfattar jag att det utvecklar sig enklaver där ett teokratiskt synsätt gör sig gällande i funktionsmodellen, har inte tagit sig uttryck i organisationsmodeller ännu. Föreställningar om att pastorer och styrelser har en särställning i förhållande till församlingen i övrigt när det gäller medvetenhet om ”Guds vilja” eller andra uttryck för samma sak.

Exklusivt ledarskap

Det är inte längre församlingen som helhet som tillsammans tolkar församlingens uppgift utan det finns exklusiva företrädare inom församlingen som har en särställning som företrädare för den funktionen. En variant av den exklusiva ledaren som inte kan ifrågasättas, i detta fall därför att vederbörande företräder Gud på ett särskilt sätt. Reaktioner och ifrågasättanden av detta ledarskaps agerande uppfattas då som destruktiva uttryck för motkraften till Gud i tillvaron, och den lösning som ligger i förlängningen är att skilja dessa ”oppositionella” från församlingen. Det är inte svårt att se sambandet mellan utvecklingen av maktfullkomliga despoter i nationalstater runt omkring i världen. Kyrkan som företrädare för demokratiska ideal och den människosyn som är förenad med dem hotas på ett synnerligen oroande sätt.

Ungdomspastorer och nya ledarskapsideal

En faktor som bidrar till den utvecklingen i församlingarna är det förhållandet att många av de unga pastorer som avskiljs inte självklart är fostrade i församlingen och därmed i den demokratiskt baserade organisationen utan kommer in med ideal när det gäller ledarskap som är hämtade från det privata näringslivet. Den ideologiska konflikt som finns mellan dessa ledarskapsideal och ”herdeidealet” inom den kristna tron döljs av samfundet på ett subtilt sätt. De pastorer som är skolade i det demokratiska herdeledarskapet ombeds i samlingar som kyrkan arrangerar för pensionerade medarbetare att anpassa sig till nya ledarskapsideal och inte störa de nya pastorerna med reaktioner utifrån vad ”de gamla uvarna lärt sig och praktiserat sitt ledarskap i församlingar och samfund” på så sätt bryts en traditionsförmedling som är förankrad i folkrörelsens demokratiska tradition.

De församlingar som tas över av ”Teokraterna” får tillämpa sin utformning utan att kyrkan sätter gränser för dem trots att deras sätt att utforma församlingsbegreppet i praktiken sker i skarp kontrast till både samfundsordning och församlingsstadgar. Detta fenomen är djupt oroande också därför att det utgör ett fenomen som står i samklang med den antidemokratiska rörelse som vi ser växer sig allt starkare. Och kyrkan låter denna utveckling pågå utan att sätta de gränser som är samfundets uppgift att göra. Här behövs en grundläggande förändring i ledarskapet inom Equmeniakyrkan.

Lars-Åke Grubbström