Tankar i cancerns skugga

Jag är uppväxt i en troende familj min far var pro­testant, min mor katolik men de hade kommit överens att min syster och jag skulle uppfostras av tyska nunnor. Det är kanske därför jag tror att det finns ett liv efter detta, vore slöseri annars. Jag längtar att få träffa mina vänner och släktingar som redan finns någonstans. Måste skamligt säga att min far och min farmor har jag ingen lust att möta. Han var en egotrippad idiot som inte brydde sig om oss. Hans mor en känslokall matematiker som föraktade oss barn som inte ärvt hennes hjärna.

Vill möta mamma igen

Däremot vill jag träffa mamma igen. Be om förlåtelse för allt hon led för mig och mina omogna handlingar. Glömde att säga när hon levde hur mycket jag uppskattade hennes okuvliga solidaritet alla gånger hon blev hunsad och hånad av hennes chefer på Meteorologiska institutet som fick bevilja henne några timmars ledighet när hon hälsade på mig i fängelset.

Det var kanske därför jag inte fick panik när jag fick diagnosen cancer. Tills dess hade jag trott att jag var odödlig. Att jag skulle dö som Achilles, ung och modig att jag skulle offra mig och dö som en hjälte eller en hjältinna. Det var det som jag trodde när jag fängslades mycket ung på grund att jag gjorde uppror mot fascismen och mot militärerna som tagit makten i landet där jag föddes.

Oskrivna böcker

Men. Jag överlevde tortyr ensamhet fängelse i flera år. Jag dog inte. Det var kanske därför jag tänkte att min kropp bestämt sig för att ta mig härifrån på det här sättet. Och så många saker som jag inte har hunnit med! Så många oskrivna böcker, människor som jag inte kommer att möta igen. Städer som jag aldrig får återse och lukten av frukter och blommor jag aldrig kommer känna.

Det är klart, jag kände vrede också. Och ­vanmakt. Vrede. Helt oavsett om hur resten av min tid fortskrider känner jag att min känsla av odödlighet är borta. Jag känner den heliga vreden. Inga explosioner av vrede och eld, inga vulkaner som dränker hela städer i lava, ingen Etna ingen Stromboli ingen Grindavik ingen Fukushima.

Besvikelsen över livets otillräcklighet

Men en stilla vrede hett som eld och varm som blodet som flödar ur mina hemliga rum. Vrede över dåliga beslut som jag inte kan göra om vrede över saker som jag inte gjort och som jag inte har tid nu att ens försöka. Ingen klättring av Everest, ingen resa till månen, ingen förbjuden kyss, inga banbrytande experiment i tid och rum inga överraskningar, inga äventyr. Vrede över det som kunde ha hänt men aldrig skedde, vrede över dörrar som inte öppnades trots att jag ihärdigt försökte bryta mig in, inga höga trösklar att beträda inga hemliga kartor med dolda skatter, inga spännande måltider att tillaga inga nya smaker av främmande kryddor.

Jag ber kusinen biskopen att ha mig i tankarna när han ber. En amerikansk vän som jag spelar dataspel med föreslår att jag ber till Sankt Pellegrin, de cancersjukas skyddshelgon. Jag blir genast nyfiken, han fanns inte med i barndomens Flos Sanctorum, en sammanställning över kyrkans helgon och martyrer. Han levde i Italien på 1300-talet och blev mirakulöst räddad från cancer i ett ben. Mycket populär i USA. Italienska ättlingar tog honom dit.

Min nattliga bönrutin

Min nattliga bönrutin är annars enkel. En Fader Vår, en Ave Maria och en bön till min skyddsängel som arbetar övertid för att vaka över mig. Men jag ber nu till Pellerin och till Sankt Arnulfo Romero, ärkebiskop i Salvador som dödades av militärer. Jag besökte kyrkan där han mördades. Till Hildegard von Bingen har jag alltid bett. Min favoritfigur i medeltiden, naturläkare och poet, tonsättare och mystiker. Jag dricker mistelte som hon rekommenderar som behandling för cancer.

Förresten har jag alltid tyckt att det var en paradox att den katolska kyrkan hade ett Index som samlade förbjudna böcker men gjorde Flos Sanctorum tillgänglig för oss barnen. Jag hade de värsta mardrömmarna efter läsningen. Av så mycket blod och tortyr hade martyrerna lidit. Halshuggna, en som kapade sina bröst, en lärare som dödades av elever med spetsiga pennor, en som stektes över en grill. Det var så mycket blod och smärta i dessa fromma historier som kyrkan tyckte att vi skulle lära oss utantill.

Bönerna är viktiga. Får nu ett sms från Uruguays kardinal som säger att han också ber för mig. Rent hierarkiskt borde hans böner höras i himlen med större aktning än kusinens biskop och mina egna.

Främlingskapet i den egna kroppen

Jag känner att min kropp beter sig som en främling. Känner inte igen mina annars välbekanta drag. Min kropp har aldrig svikit mig. När livet och ödet tog mig till fängelset var jag en av de få som kunde somna direkt trots det tända ljuset och det metalliska ljudet av vapen och nycklar mot gallren.

När min kropp började att blöda blev jag ­orolig, jag var bortom menopaus hade ingen anledning att blöda. Det var ingen kaskad ingen Niagarafall av blod utan en still flod en strimma rött som fick mina vita ben att fläckas av rött.

Stjärntecknet lejonet och färgen röd

Mitt stjärntecken är Lejonet och jag har både ­elden och solen i mig. Rött är förstås min älsklingsfärg, rött som tjuren som slaktas varje söndag i en uråldrig grym ceremoni. Rött som blodet som rann när tortyrerna blev för grymma när jag satt i fängelset som tonåring.

Jag sökte sjukhuset nu efter de första blödningarna och efter tiotals analys fick besked att jag hade cancer i endiometer. Fick faktiskt leta efter namnet på olika uppslagsverk. Hade ingen aning var den var. Fick veta att det var en muskel som fanns inne i livmodern. Och jag som har frivilligt avstått från moderskapet tänkte att det var livets ironi som fick mig att ha en cancer precis där.w

Egyptiska läkare sade att livmodern och magen var kroppens heligaste kammare att därifrån styrdes kroppens alla funktioner. Min kropp sviker mig nu och det känns att mina hemligaste rum öppnas för maskiner som stråkar och bränner.

Ett nyvunnet hopp och glädje

Men jag strålas nu och känner både hopp och glädje, döden är inte annalkande, jag har fått en kort tidsfrist och vill använda den på det bästa sättet. Jag är kanske inte odödlig men mina ord kommer att bestå.

Ana Valdés