Sorg är sorg vare sig det är djur eller människa

En återkom i mitt minne när jag läste Sändarens artikel med frågan: Får man sörja ett husdjur som en människa? 
Jag skulle hålla begravningsgudstjänst för en äldre kvinna, en riktig hundmänniska. Hundar var hennes liv. Vid sin död hade hon flera hundar, som säkert sörjde henne. När jag satt och förberedde mig slog mig tanken, tänk om jag skulle höra med kantorn, den underbare Lennart Spångberg, om han vill  spela sången med texten: Får man ta med sig hunden in i  himlen? Spångberg kände till sången och var villig att spela den, vilket skedde i gudstjänsten. Ett leende av tacksamhet spred sig  över makens anlete, när sångens toner klingade ut. 

Ringer efter några dagar

Några dagar efter begravningen ringer han och tackar  varmt samtidigt som han säger: Jag hade tänkt önska den sången, men vågade inte. Jag visste inte vad du skulle säga. Ett kärt minne för mig. En lärdom också.
Frågan får man sörja ett husdjur är viktig. Det är kanske inte en fråga? 

Sorg är sorg

När min barndoms häst, som nästan var som en lekkamrat, sändes till slakt var inte frågan, får jag sörja, jag sörjde. Många tårar rann över mina kinder, en sorg som jag sedan kände igen när mina föräldrar gick ur tiden. På senare tid har hundar kommit in i vår släkt. Chili och Billbo. Barnbarnens hundar. Vi älskar dem storligen. En hunds liv är ganska kort. En dag är de borta. Sorgen blir stor i familjerna. Jag och min hustru kommer också att sörja. Mitt barndomsminne efter en älskad häst, var  på något sätt en förberedelse till kommande sorger i livet.  Men sorg är sorg vare sig det är djur eller män­niskor.

Sven-Olof Jernberg
Örebro, tidigare pastor i Vasakyrkan